Ord, sprungna ur tanken ger ro i sinnet

I dag en sådan dag då jag beskyller regnet för allt som har gått snett. Det är konstigt att man kan bli så påverkad av något som man själv inte kan påverka. Gång på gång säger jag till mig själv att om det bara hade varit sol i dag hade det blivit en mycket bättre dag.

Att lägga energi på sådant som man inte kan ändra är ett av de värsta sakerna man kan göra. Det har jag insett för ett tag sedan. Det är så mycket bättre att fokusera på det som faktiskt är värt något i längden – det föränderliga. Exempel på saker som man inte kan påverka är: Väder, rökberoende människor, försenade bussar, sitt utseende (till en viss del), olyckor, naturkatastrofer, obotliga sjukdomar.

Vad kan man jag göra istället då? Jo, sluta klaga och börja se till konsekvenserna istället. Om man till exempel klagar över att det är för mycket krig i världen får man göra något åt det. Man kanske inte kan rädda hela världen, men man kan alltid göra något.

Vädret och klimatet är nog det allra minst påverkbara. Konstigt nog är det så typiskt svenskt att prata om vädret. Varför ska man göra det egentligen? För att skydda sig själv från att prata om väsentliga saker? Jag vet inte.

Varför ska man styras av något så banalt som vädret?

Jag vill skriva. Långa rader med innehållsfulla meningar. Det är så svårt, när man är utan ”input”. Jag har inte tagit in något på flera veckor. Det är dags att våga ta sig an det som är nytt. Utan nya dagliga intryck finns det inget att skriva om. Det finns inga smarta idéer att bearbeta innan du somnar, hjärnan är tom på tankar.

Istället skulle jag kunna skriva om ljudet som hörs när man doppar tändstickor i vatten. Eller om en kväll med huvudet fullt av dunkande, men ändå lite avlägsen, huvudvärk. Den huvudvärken som aldrig riktigt tycks försvinna. Eller så skulle jag kunna skriva om hur det är att befinna sig där, någonstans mellan stendöden och vakenheten.

Eller om saknade av de år som har gått och insikten att det inte finns något sätt att ta dem tillbaka och återuppleva de stunder som faktiskt är ljusa. Saknaden innefattar också mig själv, den galna, glada, fnittrande människa jag var. Jag saknar att vara den, alltid. Jag saknar mina roliga frisyrer, kläder, och nonchalansen. Inte en sådan nonchalans som är uppkäftig, men en sådan som inte bryr sig för mycket helt enkelt. Samtidigt var ju förändringen en del av själva livet och faktiskt en nödvändighet. Vi lever så mycket längre än jag och mina trångsynta tankar tycks tro. Det finns alltid tid till förändring, även om man kanske måste ta det mer i egna händer nu.

Nej, det här var inget nytt. Jag stampar fortfarande på samma ställe, men det får räcka för den här gången.

I dag har jag klippt gräset. Jag fick en blåsa. Det är första gången. Jag gillar att ha en blåsa. För jag vet att den inte kom förgäves. Jag har gjort något nyttigt och jag gillar det. Jag har lättat en annan människas börda och jag gillar det. Jag gillar mig. Jag gillar dig. Jag gillar alla. För i dag lever jag uppe bland molnen. Och det är ju inte så pjåkigt. Uppe bland molnen har jag nynnat med i sången:

…lilla barn väx upp till egoindivid, förverkliga dig själv om du vill bli som vi, snygg och stark besegrar du varenda dag, men skäms om du avslöjar ett fult, ofräscht, bräckligt, blödande, självande jag […]
jag vill kasta mig ut och bli en idiot, förakta mig gärna, nu flyttar jag tyngdpunkten utanför mig själv, vårt klot… jag tror och hoppas, känner att nu lever jag, trotsar åskan lyft av vindens andetag, i hans styrka fylld av frihet vilar jag, jag svävar som en dåre, jag flyger som en dåre…

Det är bara tragiskt att sången är så sann. Vad är det för värld vi ska låta kommande generationer växa upp i? Nu tänker jag inte bara på miljön, utan själva mentaliteten som man som barn får inpräntad så fort man kommer till den här jorden.  Den som är snäll blir en idiot. Och den som är en idiot blir hyllad.

Se på oss, du ska förverkliga dig själv precis som vi har gjort.
Du får inte visa dig svag.
Om du vill komma någonstans måste du armbåga dig fram och trampa folk på tårna.

Kanske är det dags att göra någonting åt detta?
Att kasta sig ut och bli en idiot en gång för alla?

(Och nej, jag bryr mig inte längre om den höga litterära stilnivån och allt vad det nu heter. Ja, jag är medveten om att mitt ordförråd är bristfälligt. Men det är okej. Jag är okej, okej? Medvetenheten är ett steg på vägen till förändring. Jag är på gång.)

Produktiviteten glider snabbt nedåt. Kommer åkturen aldrig ta slut? Kan man komma längre ned än noll? Förmodligen inte. Är det här ett sätt att slappna av eller är jag inte längre vaken? Förmodligen inte. Jag fortsätter mitt liv försjunken i sysslolösheten. Jag vill. Men det blir aldrig mer än vilja.

Det är dags att bryta sig loss från allt som binder mig samman här i negativiteten. Livet är inte lätt, men det är värt att kämpa för. Även om allting inte faller på plats just nu så ska det göra det någon gång i framtiden. Jag tänker sluta stressa. Det är dags att bege sig ut på nya äventyr. Oavsett vad som händer förlorar man inte sitt människovärde.

När jag väl har mod och styrka att ta mig in på arbetsmarknaden kommer jag kanske aldrig vilja där ifrån. Att tjäna sina första egna pengar är en oerhörd kick för självförtroendet. Sedan får det bli som det blir.

Jag har kommit på att det finns nog inget annat sätt att utvecklas på än att utmana det man innerst inne fruktar mest. Att stiga ur trygghetszonen och våga misslyckas. Att våga vara ärlig i allt man gör.

Det är dags att bryta sig loss och bli en egen individ. Nu återstår bara en fråga: Hur?

Ska jag söka plåga mig själv med risk för ett år till av upprepade misslyckanden, eller ska jag söka mig någon annanstans med risk för att inte få ut så mycket kunskap som jag vet att jag egentligen besitter? Jag sitter fast. Utan att veta hur man tar sig loss. Kan någon hjälpa mig?

Ja, jag vet att det här endast är mitt val. Jag kan bara hjälpa mig själv, eller?

Jag har kommit fram till att jag är ganska körd.

Det snöar ute. Det har snöat konstant i sju hundra år, känns det som. Sanningen är att det var flera dagar sedan det kom någon snö senast. I dag öppnar himlen sig och släpper ner sjok med snö i den diagonala vindriktningen.

De en meter höga växterna utanför fönstret är nästan helt under den vita ytan. Jag är också under ytan. Det är nu sanningen har hunnit ikapp mig; jag har sjunkit alldeles för långt ner. Jag spolade min chans att göra det enda som jag egentligen kan.

Det här samhället tillåter inte att man lever i carpe diem. Man måste planera noga och långsiktigt. Jag har inte fått de bästa förutsättningarna att lyckas längre, jag har helt enkelt misslyckats i min uppgift att vara människa.

Om fyra månader är det meningen att jag ska vara lyckligast i världen. Med en mössa på huvudet och ett nytt liv som väntar efter tolv år i skolbänken. Nu när jag så när har facit i hand förstår jag knappt vad som gick snett, men en sak vet jag säkert. Det är att jag aldrig har varit någon praktiker. Bara i teorin har jag haft den enda chansen att hävda mig och visa att jag faktiskt duger något till. Hjärnan är kvick, men händerna är långsamma. Somliga säger att övning ger färdighet. Det har jag aldrig trott på. Människor är skapta med fallenhet för olika saker.

Mitt facit kommer vara: Om fyra månader är jag inte världens lyckligaste människa med ett nytt liv framför mig. Kanske är jag för feg för att kasta mig in i det okända. Eller så blev det bara fel från början. Jag kommer att gå ut gymnasiet, men jag kommer inte få behörighet till vidare studier. Trots att det är det enda jag vill och kan. Att gå ut gymnasiet utan fullständiga betyg och aldrig ha haft ett enda jobb är som att kraschlanda på mållinjen. Kanske skulle jag ha tänkt efter före.

Nu lever jag en dag i taget, vi får se hur det går. Även om det inte blir så som jag innerst inne var helt säker på. Framtiden är ett virrvarr av gråa frågetecken.

I dag blev jag nostalgisk och tittade tillbaka på åren som har gått. Här är min förra blogg:
http://havrelina.spaces.live.com/blog/

Det bara kom till mig helt plötsligt i går att den kanske existerade, och så upptäckte jag att gjorde den det! Trots att det nu är nya tider kan jag inte låta bli att förundras över min forna vishet. Jag var faktiskt väldigt begåvad och duktig för två år sedan.

Kanske blir det aldrig som det var förut. Kanske blir livet aldrig bättre än förut bara för att det helt enkelt är så. Livets skeende är helt enkelt succesivt dåligt. Det går inte att födas gammal som Benjamin Button, annars tror jag att det hade varit ganska mycket trevligare. Men det fungerar ju inte riktigt så. Det är en AHA-och-sedan-svälja-fakta-upplevelse som gäller nu.

A llting.
H andlar om.
A cceptans.

Ja, nu flummar jag ut i kanterna av allting som är väsentligt igen, men det är en sådan dag. En oväsentlig dag. En dag då allting vinglar på kanten.

Bilden tog jag på Gotland i somras. Den föreställer undersidan av några grenar. Det var en solig dag. Det syns nästan igenom grenverken. De liksom nästan lyser. Det var inte enbart klorofyllen som fick mig att ta det här fotografiet, men nästan. Jag blir alldeles varm innuti bara av att tänka på Gotland eller på sommar över huvudtaget. Det jag har börjat förknippa mest med sommaren är just detta; växtligheten. Solen och vinden och vattnet är i och för sig en förutsättning för att den överhuvudtaget ska finnas, men ändå.

Nu har det varit snö här i några dagar och på nyheterna säger de att det ska bli tio minusgrader i morgon. Snö har väl sin charm, men för tillfället är jag otroligt trött på vinter och kyla. Regn och kalla vindar också för den delen. Jag vill ha sommar och sol. Lite sommarregn skulle inte heller vara fel, för ett sommarregn är så mycket annorlunda än andra regn. Sommarregn är som en hudkräm för naturen så att den inte torkar ut. De är mycket mer välkomna än de kalla droppar som skulle falla ner om det var nollgradigt och regnade i morgon. 

Det känns som att det var nyss det var november. Det var alldeles nyss jag var i Italien och det var en dag när jag gick runt och hade alldeles för mycket kläder på mig på grund av den starka solen. Men nu är det ju faktiskt februari. Jag har nog levt på den heta dagen ända tills nu. Om två och en halv månad kunde gå så fort, varför kan det inte fortsätta så då? Snart är det nog maj. Det är vad jag intalar mig i alla fall. Sedan bara en månad kvar tills mitt andra år på gymnasiet slutar. Ytterligare en månad efter det ska jag tydligen vara vuxen, enligt svensk lag.

Dagar, veckor, månader och årstider kommer och går, egentligen fortare än vad som borde vara tillåtet. Jag har i alla fall något att längta till nu. Den här gången kommer nog min längtan att besvaras fortare än något annat. Årstidernas skiftningar är liksom en del av själva livet.