"We are family"
Jag vet att jag egentligen inte borde skriva när jag inte har något vettigt i åtanke. Men idag känns det som att de onödiga, osammanhängande orden kallar på mig. Det är ett nytt år; 2009, och jag har än så länge inte gjort något vettigt. Å andra sidan började år 2008 dåligt och summan av kardemumman blev förhållandevis helt okej.
Idag upplevde jag något som jag inte har varit med om på mycket länge. I morse när jag vaknade och skulle gå till skolan satt min äldre syster där vid köksbordet. Det var nog flera år sedan jag såg min syster sitta vid vårt köksbord klockan åtta på morgonen. Hon kom i går kväll för att sova här. Anledningen var att sotaren skulle komma hit och titta till skorstenen. Med vår gamla panna är det en nödvändighet.
I går kväll tänkte jag speciellt på alla ljuden. Det var som att man kunde höra fler ljud i huset, som om man hörde att det faktiskt var fler människor i det än vanligt. Visserligen kanske det bara var något psykologiskt i det där för att jag visste att hon fanns där.
Problemet var bara det att sotaren kom inte mellan åtta och tio som utlovat. Han kom ungefär halv åtta. Då var inte min syster vaken och varken jag eller min bror var ur huset. Min bror välkomnade den svartklädde mannen, medan jag fick äran att hälsa honom adjö.
På något sätt var det som en påminnelse om det som varit. Vi var här alla fem, under samma tak, precis som föut. Precis som det var fram till några år efter tvåtusentalets början, sedan förändrades allt.
Idag upplevde jag något som jag inte har varit med om på mycket länge. I morse när jag vaknade och skulle gå till skolan satt min äldre syster där vid köksbordet. Det var nog flera år sedan jag såg min syster sitta vid vårt köksbord klockan åtta på morgonen. Hon kom i går kväll för att sova här. Anledningen var att sotaren skulle komma hit och titta till skorstenen. Med vår gamla panna är det en nödvändighet.
I går kväll tänkte jag speciellt på alla ljuden. Det var som att man kunde höra fler ljud i huset, som om man hörde att det faktiskt var fler människor i det än vanligt. Visserligen kanske det bara var något psykologiskt i det där för att jag visste att hon fanns där.
Problemet var bara det att sotaren kom inte mellan åtta och tio som utlovat. Han kom ungefär halv åtta. Då var inte min syster vaken och varken jag eller min bror var ur huset. Min bror välkomnade den svartklädde mannen, medan jag fick äran att hälsa honom adjö.
På något sätt var det som en påminnelse om det som varit. Vi var här alla fem, under samma tak, precis som föut. Precis som det var fram till några år efter tvåtusentalets början, sedan förändrades allt.
