Strindbergs ord klingar som ett vindspel
"...Tid och rum existerar icke; på en obetydlig verklighetsbakgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster;..."
Strindbergs ord klingar som ett vindspel i mina öron. Vackert men en aning svårt då man inte anser alla toner fina nog eftersom de är för höga. Tills sista tonen rinner ut lyssnar jag hängivet. Aktningsvärt, men rynkar på näsan åt de detaljer som tycks oklara. Allting blir som ett sammelsurium av dolda undermeningar om man lyssnar till det som sägs med eftertanke. Utan eftertanken blir orden mycket, mycket vackra, ändock innehållslösa.
”… och väver nya mönster”
Hej, jag sitter fast mellan två världar.
Ska jag söka plåga mig själv med risk för ett år till av upprepade misslyckanden, eller ska jag söka mig någon annanstans med risk för att inte få ut så mycket kunskap som jag vet att jag egentligen besitter? Jag sitter fast. Utan att veta hur man tar sig loss. Kan någon hjälpa mig?
Ja, jag vet att det här endast är mitt val. Jag kan bara hjälpa mig själv, eller?
