Ord, sprungna ur tanken ger ro i sinnet

Nu tycker jag att det är dags för ett inlägg igen. Om ni låter mig proklamera, så gör jag det nu, fritt och enkelt.

Jag har den senaste tiden utvecklat något slags drivande inre temperament, förmodligen i brist på annat att göra. Det är som att jag först nu kan se världen riktigt tydligt, då jag inte gör så särskilt mycket alls och det jag ser gör mig irriterad. Varför är det så orättvist?

Varför sitter jag här på mitt arsle och gör ingenting?  Jag har inga svar till stora frågor som dessa. Men jag vet att det handlar om en långsam förändring av attityder och levnadsvanor. Det handlar i första hand om att se och veta att det man ser verkligen är sant. Sedan finns det alltid dem som blundar eller springer förbi, de som aldrig har tid att sitta ner och tänka efter och ta in. Man lever mest på med sitt liv, föds, är lycklig(eller olycklig) och dör.

Jag vet att jag har sagt detta förut, men det kanske är en nödvändighet att gång på gång påminna inte bara andra, utan också mig själv om det här faktumet. Varför skulle jag annars bli så förvånad och berörd varje gång jag ser på nyheterna?

Nu har det blivit dags att börja agera och sluta konstatera. Jag gör det lilla och enda jag kan:
http://www.diakonia.se/smulor

Min blick sveper över det gröna landskapet. Mellan mig och gräset finns en tjock glasruta. Vidsträckta ängar och fina små korsvirkeshus svischar förbi utanför. Längst där borta finns en utslagen lövskog. Jag drömmer. Det här är inte sant. Jag är instängd i en buss på vägen som leder förbi, bortom allting som hade kunnat vara min verklighet.

Nu är det för sent att få grepp om.