Ord, sprungna ur tanken ger ro i sinnet

På fredagseftermiddagen började min helg. För det är så jag räknar. All ledig tid efter att skolan slutar på fredagarna är helg. Klockan kvart i sju tog jag den sedvanliga bussen in till staden för att besöka Pingstkyrkan. På busshållplatsen sällskapades jag av de sköna syskonen Gabriella och Rebecka. Sedan hittade vi även de vackra flickorna Frida och Sara inne i Bussen. När vi väl var framme på busstorget hittade vi två sköna (men hungriga) grabbar; Mark och Mattias. Eftersom deras magar skrek gick vi till McDonalds. I alla fall jag, Frida, Bella och dem.

Strax innan klockan åtta anlände vi till den nya och fräscha Pingstkyrkan. Efter mötet och fikat och pratet var det dags att dra sig hemåt.

Lördagsförmiddagen vet jag inte riktigt var den tog vägen, men den gick att förspilla väldigt lätt även utan dator. Det kanske var musiken, pusslet och städandet som gjorde sin beskärda del. Klockan fem skulle vi ju ha gäster. Allt för att fira min pappas femtiofemårsdag. Det blev fullt hus med kusinerna och deras respektive med små söta barn och stora magar.

Efter utsökt god mat och tårta kände jag att det var dags för mig att avvika. Lite innan klockan sju blev jag skjutsad till Missionskyrkan för att släppa loss lite med människorna där. Okej, ordet släppa loss kanske inte stämmer så bra in på mig, i alla fall inte i andra människors närhet. Även om jag denna kväll var en aning mer flummig på grund av den låga dosen sömn jag tog in under natten.

Vi sjöng i alla fall lovsång och myste lite i den stora ekande salen. Stephen hade även lagat mat! Vilken jag avstod.

Under söndagen var jag med min församling ute i Sävsjövik. Vi ungdomar sjöng och spelade. Det var mysigt. Vi diskuterade församlingens framtid.

På kvällen hade jag bestämt att jag skulle plugga ganska mycket, men det blev bara lite så där "fram och tillbaka plugg". Jag menar som när man softar lite och pluggar lite om vartannat. Jag ville ju inte stressa.

Den här helgen har varit en av de bästa på mycket länge. Det finns skäl till det. För det första har jag sluppit att sitta vid datorn. Det är ALLTID ett plus. För det andra så har jag träffat så många mysiga och trevliga människor. Sådana människor som jag faktiskt inte vill fly ifrån. Fast det viktigaste skälet av alla är kanske att jag har fått spendera mycket tid med Gud. Det känns som att jag har fått en visshet om en del saker som jag förut inte har tänkt på. Jag har fått någon slags bild om hur saker egentligen ligger till. Glädjen har åter igen infunnit sig. Nu tänker jag inte släppa den. Oavsett vad som händer.

Skillnaden mellan nu och då är att vid den tiden trodde jag att toppen var nådd (bottnen med för den delen). Jag tänkte att tolv år var en bra ålder, fri från ansvar. Jag tycker nu att fjorton, femton år skulle vara perfekt. Nu vet jag bättre. Det är nämligen så att för varje år som går ju mer växer vi in i den här världen och desto mer växer vi bort från allt det där andra. Vi blir fostrade till laglydiga robotar under samhällets regler. Gymnasiechefen kallar det i sina tal för att "göra oss till goda samhällsmedborgare".

Jag är glad över att jag har fått gå i den kommunala skolan. Annars tror jag att jag hade gömt mig ännu mer inne i min lilla vrå och stirrat ut i samhället. Det kanske hade blivit en chock för mig så fort jag öppnade ögonen. För det är ju så otroligt lätt att bara leva sitt lilla liv i en liten bubbla och aldrig någonsin bjuda in någon annan.

Egentligen tror jag att min personlighet ter sig lite motsträvig till all den här uppfostran. Kan man inte få vara som ett barn ibland? Det är ju så skönt. Man kan göra vad man vill utan att det spelar någon roll. Inom rimliga gränser, såklart. Principer är viktiga oavsett mental ålder.