Livet i en parantes
Jag har kommit fram till att jag är ganska körd.
Det snöar ute. Det har snöat konstant i sju hundra år, känns det som. Sanningen är att det var flera dagar sedan det kom någon snö senast. I dag öppnar himlen sig och släpper ner sjok med snö i den diagonala vindriktningen.
De en meter höga växterna utanför fönstret är nästan helt under den vita ytan. Jag är också under ytan. Det är nu sanningen har hunnit ikapp mig; jag har sjunkit alldeles för långt ner. Jag spolade min chans att göra det enda som jag egentligen kan.
Det här samhället tillåter inte att man lever i carpe diem. Man måste planera noga och långsiktigt. Jag har inte fått de bästa förutsättningarna att lyckas längre, jag har helt enkelt misslyckats i min uppgift att vara människa.
Om fyra månader är det meningen att jag ska vara lyckligast i världen. Med en mössa på huvudet och ett nytt liv som väntar efter tolv år i skolbänken. Nu när jag så när har facit i hand förstår jag knappt vad som gick snett, men en sak vet jag säkert. Det är att jag aldrig har varit någon praktiker. Bara i teorin har jag haft den enda chansen att hävda mig och visa att jag faktiskt duger något till. Hjärnan är kvick, men händerna är långsamma. Somliga säger att övning ger färdighet. Det har jag aldrig trott på. Människor är skapta med fallenhet för olika saker.
Mitt facit kommer vara: Om fyra månader är jag inte världens lyckligaste människa med ett nytt liv framför mig. Kanske är jag för feg för att kasta mig in i det okända. Eller så blev det bara fel från början. Jag kommer att gå ut gymnasiet, men jag kommer inte få behörighet till vidare studier. Trots att det är det enda jag vill och kan. Att gå ut gymnasiet utan fullständiga betyg och aldrig ha haft ett enda jobb är som att kraschlanda på mållinjen. Kanske skulle jag ha tänkt efter före.
Nu lever jag en dag i taget, vi får se hur det går. Även om det inte blir så som jag innerst inne var helt säker på. Framtiden är ett virrvarr av gråa frågetecken.
