Samma gamla spår; de urspårade

Idag kände jag att det var dags att skriva ett nytt inlägg i bloggen. Jag vet inte om vad, men det ger sig väl.

Det är nog inte dags att lämna ut själen till vem som helst. Gratis att spotta på. Det är lätt att bli sårad. Nej tack. Det är för sent, alldeles för sent. Jag skulle ha gjort saker annorlunda från början. Förlåt mig så hemskt mycket. Jag kan inte vara någon annan än den jag har blivit.

Och nu är det ingen som förstår vad det står här. Tydligheten är det jag brukar vara bäst på i alla texter, även i dem där man inte ska vara övertydlig. Det är därför jag aldrig kommer bli något att hänga i granen. Jag är övertydlig. Dessutom är jag seg i hjärnan,  kommer aldrig på saker. Det går inte att skiva i en evighet för förr eller senare tar det stopp. Det är logiskt omöjligt att skriva i evighet, vilket man får göra om man ska skriva en bok. Dessutom är jag inte tillräckligt självständig. Jag bara gör som jag blir tillsagd, om jag ska ta tag i något själv går det inte så bra. Uppgivenheten finns alltid kvar.

Tack och adjö. Detta blev ännu en ostrukturerad samling av ord. Du får tycka vad du vill.

Kommentarer
Postat av: Ylva i Sp07j

Jag tycker att du är bra på att skriva :)

2009-01-06 @ 01:56:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0