Pusselbitar av inspiration
I dag var jag ute och gick längs den stora vägen. Jag visste inte att den innehöll så mycket inspiration. Frågan är om det inte var den sista. Jag har tömt ut mina omgivningar. Det kanske är dags att ta till sig något annat.
En icke-existerande mittpunkt:
Där liv förut har rått gapar nu ett hål i asfaltens yta. Det är som att något har ryckts upp. Blivit taget från jordens exteriör. Kvar är endast sten och grus. Ingen antydan om tidigare liv och rörelse finns. Det lilla samhällets kärna är för länge sedan förvandlad till grå materia.
Där liv förut har rått gapar nu ett hål i asfaltens yta. Det är som att något har ryckts upp. Blivit taget från jordens exteriör. Kvar är endast sten och grus. Ingen antydan om tidigare liv och rörelse finns. Det lilla samhällets kärna är för länge sedan förvandlad till grå materia.
Ekorren:
Jag ser en platt ekorre ligga på vägen. Bara den tjocka svansen sticker upp i luften. Jag undrar vart den skulle gå och varför den var tvungen att gå över den farliga vägen. Kanske såg den allt det där gröna och vackra där på andra sidan. Kanske inte. Jag undrar hur det kändes att aldrig komma över. Bara försvinna när man minst av allt anar det. Få hjärnan krossad och organen nedtryckta i marken. Det vore nog inte så trevligt.
Lördagsnatten ingav även den lite fina tankar.
I goda vänners lag:
I goda vänners lag:
Höstdimman råder i natten. Det var länge sedan tiden föll i bordet. Vi är på väg hem, med högtalarna fyllda av ljuv musik. Livet är vackert. Tack för dagen som var. I morgon väntar nya äventyr.
En dokumentär
allt är realistiskt. världen är här. den finns på riktigt.
du kan utforska. med dina ögon. öron. känslor. ta in kunskap.
utan att vara just där. i nuet.
fantastiskt.
och du…
tänk aldrig negativt igen. varenda okänt ansikte har en historia att berätta. ett helt liv innanför pannbenet. och utanför. i samspelet utanför. rummet utanför. innanför.
det är aldrig för sent.
allt är verklighet. världen finns på riktigt.
våga ta in.
det fantastiska.
en dokumentär.
Produktivitet på återhämtning
Produktiviteten glider snabbt nedåt. Kommer åkturen aldrig ta slut? Kan man komma längre ned än noll? Förmodligen inte. Är det här ett sätt att slappna av eller är jag inte längre vaken? Förmodligen inte. Jag fortsätter mitt liv försjunken i sysslolösheten. Jag vill. Men det blir aldrig mer än vilja.
Nu ska jag göra allt för att öka volymen av dess befintlighet genom att skriva en rad eller två eller tre.
Jag har spenderat några dagar i det natursköna Skåne. I bokskogar, utmed åar och i kohagar har jag gått. Längst med sydkustens strand har jag vandrat, sett blixtar gå ner i havet och känt den fräna doften av tång mot min näsa. Det är då man inser sin egen storlek i den här världen. Jag har känt historiens vingslag i form av stenar och slott, granskat vartenda fakta med viss kritik. Både äkta och mindre äkta cider i olika former har jag avnjutit. Jag har ätit varmrökta laxar, hemmagjorda köttbullar och mindre tilltalande mat. Det är då man inser hur mycket man faktiskt har.
På en regnig dag tog vi bilen till den tredje största staden i landet. Det som mötte oss där var en enorm glasbyggnad endast uppförd i konsumeringssyfte. Ett köpcentrum. Väl därifrån blev jag besviken att endast ha ett par skor i min ägo, när jag egentligen borde tänka: ”Ja, jag har ett par skor! – som dessutom passar min plånbok och inte bara mina fötter, nu när alla andra skor är utslitna.” ”Varför skulle jag behöva något annat än skor?”
Helt enkelt har jag levt som en prins – bortsett från den strama boytan och torftiga frukosten, vilken är en liten parentes i den stora verkligheten. Det störde inte mig. Jag är inte så förljust i frukost ändå.
