Samma gamla spår; de urspårade
Det är nog inte dags att lämna ut själen till vem som helst. Gratis att spotta på. Det är lätt att bli sårad. Nej tack. Det är för sent, alldeles för sent. Jag skulle ha gjort saker annorlunda från början. Förlåt mig så hemskt mycket. Jag kan inte vara någon annan än den jag har blivit.
Och nu är det ingen som förstår vad det står här. Tydligheten är det jag brukar vara bäst på i alla texter, även i dem där man inte ska vara övertydlig. Det är därför jag aldrig kommer bli något att hänga i granen. Jag är övertydlig. Dessutom är jag seg i hjärnan, kommer aldrig på saker. Det går inte att skiva i en evighet för förr eller senare tar det stopp. Det är logiskt omöjligt att skriva i evighet, vilket man får göra om man ska skriva en bok. Dessutom är jag inte tillräckligt självständig. Jag bara gör som jag blir tillsagd, om jag ska ta tag i något själv går det inte så bra. Uppgivenheten finns alltid kvar.
Tack och adjö. Detta blev ännu en ostrukturerad samling av ord. Du får tycka vad du vill.
Vem är du?
Vem är jag? Det är en sådan fråga nästan alla människor någon gång har funderat över. Vem är jag egentligen? Hur ska jag veta vem jag är? För att finna svaret måste man först och främst fundera över vad "ett jag" och vad en människa är. Enligt bibeln består människan av kropp, själ och ande. När man tänker på en människa kanske det första man tänker på är ansiktet, ögonen och rösten. Det yttre är bara ett skal som döljer en djupare insida. Jaget finns i själen.
Den psykologiska beskrivningen av jaget är komplicerad. Det består av flera olika delar. Inom olika perspektiv ser dessa delar lite olika ut. Jag tänker ta upp den humanistiska synen av jaget. Den första (som är den vi oftast tänker på) är den bilden vi har om vilka vi är. Det vill säga självbilden. Andra delen av jaget är de uppfattningar vi har om oss själva, vilka vi har fått genom information från andra. Det vill säga intryck utifrån. Och på så sätt blivit bekräftade. Tredje delen är de drömmar vi har om oss själva, vad vi vill och vad vi tror. Det vill säga idealsjälvet.
Enligt Freud består själen av tre delar: Överjaget, jaget och detet. Jaget är bara det som bestämmer över de andra två delarna. Överjaget är den del av själen som kallas för samvetet. Den vet vad som är rätt och vad som är fel. Detet är den del som består av impulser och känslolivet. Detet är oftast omedvetet enligt freud.
Hur ser du på dig själv? Vem vill du vara?
Anden som det berättas om i Bibeln är inte samma sak som själen. Det är den del av en människa som lever vidare efter att vi har dött. Det är den del av en människa som längtar till en högre makt. Vilken inte alla ännu har upptäckt existerar eller helt enkelt bara ignorerar. Det är synd tycker jag.
Kommer någon del av jaget följa med anden in i nästa värld eller nästa liv?
Mia, Niklas och Ängeln
- Hur ser man skillnad på det onda och det goda? Sade Mia medan hon petade i sina bruna flätor som hängde ner över axlarna. De intensivt blå ögonen speglade en slags kyla.
- Jag ska berätta en historia för dig, Mia, svarade jag.
- Det var en gång en ängel. Hon var vis och hjälpsam och lyste upp vart än hon gick. Godheten sken igenom det hölje som man skulle kunna kalla för hennes kropp. Änglar har ju förstås inga riktiga kroppar. Runt omkring henne fanns ett vitt dis, format som en kappa. Det hon älskade mest var att sprida värme till människorna; till de modlösa och hjälplösa.
Mia såg fundersam ut och sade:
- Vad betyder modlös?
- Att vara modlös, Mia, det betyder att man saknar mod och är ledsen. Det kan till exempel vara modet att våga chansa. Eller modet att våga hoppas. Man kan komma till ett vägskäl i livet då man kanske inte kan få fatt i modet för att det är så mörkt. Det är då ängeln tycker om att hjälpa till.
Jag fortsatte att berätta historien.
- En sen oktoberkväll satt Niklas på en parkbänk och grät. Han visste att ingen någonsin mer skulle förlåta honom för vad han hade gjort. Gång på gång berättade han för sig själv hur otroligt misslyckad han var. All skuld hade samlat sig i en liten klump längst in i hans mage. Lika svart som sot var hans innandöme. Han visste att den synd han hade begått aldrig skulle kunna återgäldas. Ingen skulle tycka om honom mer. Kanske var det lika bra att ge upp...
Plötsligt satt det någon bredvid honom. Det var hon. Änglakvinnan log och sa: "Ge inte upp hoppet. Det är det finaste du har. Det är det sista som lämnar en människa och du är inte där än. Hoppet har inte övergivit dig, Niklas. Håll kvar."
Hela hennes gestalt lyste upp den mörka skymningen. Månens ljus reflekterades i hennes ögon. Munnen fortsatte att le ett konstant leende. Ingen falskhet fanns i hennes ansiktsuttryck. Det enda som syntes var en sann och djup glädje.
"Vem är du?" Frågade han. Hon svarade "Jag är den som håller dina drömmar vid liv. Det finns en möjlighet även för dig att nå det ouppnåeliga. Din skuld finns inte mer."
Niklas blev så överrumplad av hela hennes väsen och hennes godhet att han inte visste vad mer han skulle säga. Men det var inget han behövde fundera över särskilt länge. Utan ett ord försvann hon nästintill spårlöst i natten. Det enda hon lämnade kvar var ett glödande avtryck i hans inre. Niklas kände hur klumpen i magen löste upp sig för första gången på mycket länge.
- Det var en vacker historia, sade Mia med ett leende. Nu fanns det ingen kyla att utläsa i de blåa ögonen.
