Oäkta vara
Dansband måste vara den värsta musikstilen som existerar. Det är så klyschigt och inte ens musikaliskt bra. Å andra sidan ärvde inte min pappa farfars talang för musik. Dansband påminner mig om påklistrade leenden och alldeles för "klatschig" dans. Det är emot allting som jag står för. Eller i alla fall vill stå för. Jag söker efter äkthet. Mänskligheten har försatt sig i ett tillstånd då äktheten inte längre spelar någon roll. Ska det vara så?
Idoler hit och idoler dit
Jag kom hem en lördagskväll i november och såg hur mina föräldrar satt där i soffan och tittade på Dansbandskampen. Jag kan förstå att man kan tycka det är kul om man tycker om dansband. Däremot är principen den samma som med alla sådana program. Först ska man titta, sedan ska man rösta. Efter det får man vänta med stor spänning på det gyllene kuvertet i vilket det står om just ens egen favorit har gått vidare. Man sållar bort dem för de råkade ha färre fans än de andra. Jag har aldrig förstått meningen i de där programmen. Jo kanske när jag var yngre. Men då bara man tittade på dem för att det inte gick några andra program på helgkvällarna.
Idol, Dansbandskampen, Talang, listan kan göras otalig på dessa program. De är tävlingar med huvudsakligt syfte att underhålla. Men det som skapas hemma i Tv-sofforna är en generation av människor som dyrkar andra människor och deras begåvningar istället för att utnyttja sina egna.
I hemmet, i skolorna och i andra sociala sammanhang pratas det just nu mycket om TV4:s program Idol 2008 där man ska ta fram Sveriges nästa stora artist. Alla vet vem eller vilka personer majoriteten tycker är bäst. Nu är det bara fyra idolkandidater kvar: Johan, Alice, Kevin och Robin från Svenljunga. Om några veckor står vår nästa stjärna i globen och jublar över segern.
Vi människor skapar våra små gudabilder av andra personer. Man ser upp till den som är bättre än en själv och önskar innerligt att man vore lika bra som honom eller henne. Eller så beundrar man en person på grund av hur den ser ut på utsidan. Jag tror knappast att alla Johans, Kevins och Robins kvinnliga fans beundrar dem endast för att de sjunger bra.
När vi ser på oss själva och jämför med dem vi beundrar - eller snarare skenet av dem vi beundrar, ser vi ofta ingenting annat än vår egen oförmåga. Det är då en dröm om bekräftelse och stjärnstatus skapas. Men vad är en plats i solen värd om man jämför med det som verkligen betyder något i längden? - Jo, ingenting.
De där olikheterna
Den stora människan
"Tänk dig vår planets långa historia som en 250-mils tågresa, från Narvik till Lund. Jorden blir till när tåget rullar ut från stationen i Narvik. Först halvvägs, i Ånge, skymtar vi alger och djur i oceanen. Trettio mil från slutstationen kliver livet upp på landbacken; i Eslöv visar sig kräldjuren. En kilometer utanför Lund gör de första människorna entré. Men Homo sapiens, vår egen art, uppträder först femtio meter från perrongen. En meter före stopp representerar Kristi födelse. Och sedan följer det vi kallar historien: vikingatid, medeltid, franska revolutionen, bilen, flygmaskinen, radio, tv, andra världskriget, plast och rymdsonder, IT. Fyra centimeter innan tåget står helt stilla på Lunds central representerar ditt liv, du fyrtioåring...
Har du någon gång känt dig stor och mäktig som människa? Som om du ägde hela världen? Till viss del kanske det är sant. Det är ju ändå vi människor som har fått i uppdrag att vara ytterst ansvariga för den här jorden. Vilket är ett ärofyllt uppdrag som kräver ett visst mått av storhet och kunskap. Å andra sidan är det nog kanske vi människor som gör oss stora. Lite väl stora ibland. Våra hjärnor fungerar på det sättet.
Dessa ord fick mig att inse hur små vi människor egentligen är. Vår tid här på jorden är knapp. Vi är bara en liten, liten del av det stora hela.
