Ord, sprungna ur tanken ger ro i sinnet

Det är år 2012 och bloggen ligger i vila för tillfället. Jag har några utkast kvar till bloggen som skrivits under 2011. Dessa tänker jag publicera först när de är kompletta. Det kan ta ett tag. Men jag ska ta tag i det under våren. Sedan får vi se om bloggen lever vidare eller om jag ska skapa en ny. Blogg.se är inte det optimala verktyget om man säger så. Dessutom har det hänt en del. Jag är inte sjutton år längre. Så det kanske är dags. Jag kanske fortfarande kommer ha kvar bloggen och skriva i när jag har texter som passar in i dess stil. Kanske inte. Filosofiska resonemang har blivit en bristvara hos mig och det är lite tråkigt att faktiskt inse det.

Ni (eventuella) läsare får ha det bra så länge.

Det ligger något mystiskt i idén att verkligheten skulle vara determinerad. Det vill säga att saker som sker är förutbestämda.  Att allting som händer skulle vara orsakat av tidigare skeenden är både skräckinjagande och tryggt på samma gång.

En ännu mer skrämmande tanke: Att händelserna skulle vara orsakade av någon eller något. Detta sätter människan i en hopplös situation då hon inte har någon som helst chans att bestämma över sitt eget öde. Det trygga med detta skulle vara att man slipper ta konsekvenserna av sina handlingar då det ytterst sett ändå inte är jag själv som har bestämt dem.

Som någon slags motpol till determinismen finns den så kallade ”fria viljan”. Man skulle också kunna tänka sig att den fria viljan existerar i enlighet med determinismen. Problemet blir då att veta hur stor del av det som sker orsakas av den fria viljan och vad som orsakas av något annat. Frågan är i hur stor utsträckning vi egentligen kan välja? Dessutom, om vi går runt och tror att vi håller på att välja massor, och sedan får reda på att det egentligen inte var vi som valde, då vet vi ju inte om att vi egentligen är ofria.

Tanken på att alla universums lagar och regler skulle påverka världen i en bestämd riktning är väl ganska troligt. Något så omfattande kan väl inte bara gå obemärkt förbi? Samtidigt tror jag att vi måste inse hur mystisk också slumpen kan vara. Speciellt när den gång på gång visar samma sak… kanske att det ändå kan ligga någon/något bakom detta stora?

Tänk hur vi genom livet skapar minnen förknippade med vissa platser. Det är just dessa platser som av någon anledning stannar kvar med oss hela livet. Somliga platser ser vi bara en flyktig gång. De som ändrar på sig allt eftersom. De som bara gör sig rätta i ett korrekt sammanhang av omständigheter. Andra platser är sådana vi återvänder till. Antingen av vana, tradition eller ibland bara för att vi vill.

Till er som är nyfikna skriver jag nu en högst personlig, egoistisk och informativ text. Inget filosofiskt resonemang här inte. Inte i dag. Det blev inte så. Jag hoppas ändå att det kan vara intressant att läsa. Det är dags att ge av mig själv istället för att bara ta från andra.

Om jag skulle rada upp alla mina rädslor skulle det ta väldigt lång tid. Somliga är befogade, en del helt obefogade. Men jag kan ju börja med de konkreta rädslor som jag har känt i princip hela livet. Sedan kanske jag kan skriva om de andra en annan gång.

Den första är min rädsla för djur. Den gäller i princip alla som finns även insekter osv. Däremot har jag under min uppväxt blivit mindre och mindre rädd för katter. Det skulle nog vara det djur jag är minst rädd för. Förmodligen eftersom jag har släktingar som har katter. Alla djur är trevliga att titta på. Däremot skulle jag aldrig kunna kela med eller hålla i ett djur. Jag har lärt mig att klappa katter. Det går bra. Det är till och med mysigt ibland. Däremot skulle jag aldrig ta upp en katt. Katter får röra mig (så länge det är utan klorna) och jag får röra dem. Men inte mer. Inget annat djur får nudda mig, då blir jag rädd. Jag skulle inte säga att det är en överdrivet stor rädsla, men det är ändå en rädsla. Jag hade en kanin en gång. Jag tror jag höll i honom en gång, några sekunder sådär. Jag tycker lite synd om honom för det.

Sedan har vi den andra rädslan. Som egentligen inte är en rädsla, utan mer en princip. En orubblig princip. Jag äter varken grönsaker eller frukt (och mycket annat, men framförallt detta). De enda hela undantagen är morot och ärtor. Det äter jag och det är gott. Sedan finns det en del saker som jag egentligen vet att jag skulle kunna äta, men inte gör på grund av den här principen. Till exempel äpple, gurka och isbergssallad. Dessa kan jag äta om jag blir bjuden eller om det finns i någon annan rätt. Till exempel äppelpaj (mums!) eller tzatziki. De smakar ju ingenting ändå. Några av de frukter/grönsaker jag ser som värst är ananas och tomat. De ligger på en klar topp ett. Man bara ser det på dem. Hur äckliga dom är. Ananasens starka lukt och tomatens oändligt många kärnor förstärker detta intryck. Okej, jag erkänner: Jag har aldrig i hela mitt liv ätit en tomat. Inte vad jag minns i alla fall, då måste jag ha varit väldigt liten i sådana fall. Det här låter sjukt egentligen... När det gäller ananas har jag ett legitimt skäl. Ett minne, av ananas. Involverande filmjölk. Jag tänker inte gå in på detaljer.

Borde inte jag lida av vitaminbrist? Nej, konstigt nog inte, jag har faktiskt kollat upp det en gång. Provet visade inget konstigt. Däremot har jag fått för mig att det knappast kan skada och ta lite extra vitaminer i tablettform, vilket jag gör ibland. Frågan är hur mycket av dessa som kroppen egentligen kan ta upp. Dessutom dricker jag ett glas juice varje morgon (utan fruktkött). Det är nog det glaset jag klarar mig på.

Jag har accepterat de här rädslorna även om det skapar en del problem ibland. Det går alltid att komma runt det på något sätt.

Ojojoj, jag har varit på så många platser när jag väl tänker efter. Konstigt nog är det ett speciellt minne som dyker upp i min hjärna. Det var inte när jag reste till något flashigt land ute i Europa, utan det var när vi var på Gotland. Även om Rom intar en speciell bit av mitt hjärta, även Prag, Malta, Edinburgh och Normandie så är det resan till Gotland som jag vill berätta om. Kanske beror det på själva helheten eller bara det faktum att jag genomförde den i en tid då jag verkligen behövde komma bort ifrån vardagens gråa lunk.

Det var i slutet av sommarlovet mellan ettan och tvåan på gymnasiet. Ni vet då man bara går i samma hjulspår och gör samma saker varje dag och bara väntar på att något ska hända. Man kanske till och med längtar lite till skolan bara för att få något att göra. För tillfället är jag väldigt skeptisk inställd till campingsemestrar, men då var jag inte lika negativ tror jag. Det var år 2008 och jag hade kort, uppklippt hår som slutade lite nedanför öronen. Håret var längre fram än bak och med bleka partier av en urtvättat färgning. Sådana hårslingor som man bara vill ska växa bort eftersom all färg för länge sedan gått ur och det bara är oranga/blonda nyanser kvar.

Jag har något slags drömliknande minne av hur jag redan första kvällen blev tagen av inspirationen från det fria campinglivet. Det var på en rastplats i Målilla – Småland. Först och främst var det naturen som ingav inspirationen. Det fanns så många olika blommor och växter som jag hukade mig ner för att skärskåda. Längs en väg, lite längre bort låg ett fält med någon sorts gröda. Jag tror det var majs? Eller växter det i Sverige? Hur som helst så var det vackert.

När mörkret kom satt vi inne i husvagnen med värmeljus och myste. Utomhus gick solen ner bakom grantopparna och bildade ett röd-rosa-aktigt ljus bakom de mörka molnen. Det var en sådan otrolig frihet att få uppleva detta ljus.

Sedan kom morgonen med allt vad det innebär. Det var härligt. Inte för att jag hade sovit särskilt bra eller länge, men för friheten det betyder att kunna stiga upp tidigt på morgonen och insupa frisk luft. Till råga på allt fanns det en gunga på rastplatsen. Även om jag ansågs för stor för att gunga gjorde jag det ändå. Jag gungade och gungade och gungade och andades.

När vi kom fram till campingen på Gotland var vädret strålande. Ja, det var det hela veckan. Jag kunde ligga länge i min säng och bara titta på den blåa himlen som avtecknade sig bakom de gröna träden utanför mitt fönster. Det var på den tiden som jag tragglade mig igenom bokserien ”Sagan om klanen Otori”, tror jag. Även om den var seg så gillade jag innehållet. I husvagnen kunde jag med ro ta långa pauser i den och bara titta ut.

Vi hade med cyklar och tog oss trampandes in till Visby. Denna fantastiska stad! Det låter kanske som en romantisering, men den andas historia och något annat som inte riktigt går att sätta fingret på. Visby är också en studentstad. Efter att jag var där var jag nästan säker på att jag ville studera etnologi där. Jag blev liksom helt betagen. Vi pratade med en kvinna som drev ett café (ett mycket personligt sådant). Samtidigt som vi satt och mumsade i oss saffranspankakor pratade hon om hennes barn som studerade arkeologi där. Det var så unikt. Vi hann också besöka ett antikvariat där jag köpte min första bok av Paulo Coelho som sedan kom att bli en av mina favoritförfattare.

Sedan gjorde vi såklart också allt det där andra ”turistiga” som hör till. Besökte museer och blev övermättade med kulturhistoria och annan fakta. Vi åt mat på uteserveringar sent om kvällarna som om vi var i Grekland eller något.

Visby var också en stad fullproppad med vacker arkitektur. Kyrkoruiner och åter kyrkoruiner. Allt detta vackra samexisterade i en härlig symbios med hav och gröna landskap. Den natur som jag redan upptäckt i Målilla dog inte slut bara för att vi åkte över havet till ön. Gotlands natur är som hämtad ur en annan värld. När vi besökte Fårö och de gotländska raukarna fick jag detta bekräftat. Det var fullt av dem överallt. Överallt. Fullt med olikformad sten. Ändå kunde växtligheten bryta fram ur dammet och gruset. Jag är ingen expert på flora, men det jag vet att det var vackert.

Kronan på verket blev en konsert med Lars Winnerbäck i slutet av veckan. Det var nog just där och då som jag blev permanent förälskad i hans musik. Det var vi och 4500 personer till. På en slätt. Precis utanför den stora ringmuren som omger staden. Och jag köpte tjugotusen skivor... nej nu överdrev jag. Men nästan alla hans gamla skivor som jag aldrig hade hört.

Nu när jag har återupptagit minnena från den här resan så inser jag att Gotland är så mycket av allt. En bit av allting. Därför liknar det heller inte något annat. Under hela den här veckan kunde jag skriva. Min ständiga följeslagare var en anteckningsbok och det var så härligt. Allt detta trots att jag var trött och konstig. Jag kanske borde åka tillbaka...

I dag en sådan dag då jag beskyller regnet för allt som har gått snett. Det är konstigt att man kan bli så påverkad av något som man själv inte kan påverka. Gång på gång säger jag till mig själv att om det bara hade varit sol i dag hade det blivit en mycket bättre dag.

Att lägga energi på sådant som man inte kan ändra är ett av de värsta sakerna man kan göra. Det har jag insett för ett tag sedan. Det är så mycket bättre att fokusera på det som faktiskt är värt något i längden – det föränderliga. Exempel på saker som man inte kan påverka är: Väder, rökberoende människor, försenade bussar, sitt utseende (till en viss del), olyckor, naturkatastrofer, obotliga sjukdomar.

Vad kan man jag göra istället då? Jo, sluta klaga och börja se till konsekvenserna istället. Om man till exempel klagar över att det är för mycket krig i världen får man göra något åt det. Man kanske inte kan rädda hela världen, men man kan alltid göra något.

Vädret och klimatet är nog det allra minst påverkbara. Konstigt nog är det så typiskt svenskt att prata om vädret. Varför ska man göra det egentligen? För att skydda sig själv från att prata om väsentliga saker? Jag vet inte.

Varför ska man styras av något så banalt som vädret?

Jag vill skriva. Långa rader med innehållsfulla meningar. Det är så svårt, när man är utan ”input”. Jag har inte tagit in något på flera veckor. Det är dags att våga ta sig an det som är nytt. Utan nya dagliga intryck finns det inget att skriva om. Det finns inga smarta idéer att bearbeta innan du somnar, hjärnan är tom på tankar.

Istället skulle jag kunna skriva om ljudet som hörs när man doppar tändstickor i vatten. Eller om en kväll med huvudet fullt av dunkande, men ändå lite avlägsen, huvudvärk. Den huvudvärken som aldrig riktigt tycks försvinna. Eller så skulle jag kunna skriva om hur det är att befinna sig där, någonstans mellan stendöden och vakenheten.

Eller om saknade av de år som har gått och insikten att det inte finns något sätt att ta dem tillbaka och återuppleva de stunder som faktiskt är ljusa. Saknaden innefattar också mig själv, den galna, glada, fnittrande människa jag var. Jag saknar att vara den, alltid. Jag saknar mina roliga frisyrer, kläder, och nonchalansen. Inte en sådan nonchalans som är uppkäftig, men en sådan som inte bryr sig för mycket helt enkelt. Samtidigt var ju förändringen en del av själva livet och faktiskt en nödvändighet. Vi lever så mycket längre än jag och mina trångsynta tankar tycks tro. Det finns alltid tid till förändring, även om man kanske måste ta det mer i egna händer nu.

Nej, det här var inget nytt. Jag stampar fortfarande på samma ställe, men det får räcka för den här gången.