Ord, sprungna ur tanken ger ro i sinnet

"...Tid och rum existerar icke; på en obetydlig verklighetsbakgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster;..."

Strindbergs ord klingar som ett vindspel i mina öron. Vackert men en aning svårt då man inte anser alla toner fina nog eftersom de är för höga. Tills sista tonen rinner ut lyssnar jag hängivet. Aktningsvärt, men rynkar på näsan åt de detaljer som tycks oklara. Allting blir som ett sammelsurium av dolda undermeningar om man lyssnar till det som sägs med eftertanke. Utan eftertanken blir orden mycket, mycket vackra, ändock innehållslösa.
”… och väver nya mönster”

Kanske är det snart dags för mig att göra det jag så länge velat? - Att sitta och skriva. Helst i en evighet, men det vet ju du lika bra som jag att det inte skulle fungera. I alla fall tycker jag att några timmar om natten vore passande.

Just nu har jag kommit in i en annan dygnsrytm än den jag brukade ha förut. Nu för tiden är det inte ovanligt att jag sluter mina ögon ungefär vid elva tiden på kvällen vilket är mycket sent med mina mått mätt. De senaste dygnen har jag ådragit  mig en speciell vana. Det är att skriva en början på en novell varje kväll. Igår handlade den om Mia, Niklas och Ängeln. Mia undrade vad modlöshet var. Kanske var det en äldre syster eller en förälder hon frågade. För att kunna beskriva det så bra som möjligt var den äldre först tvungen att berätta en historia om själva motsatsen till allt det där modlösa. Det var historian om Niklas och Ängeln. Ängeln, hon stod för det goda, för modet och för hoppet. Niklas var med som gestalt för de modlösa och hjälplösa människorna.

Nu i efterhand har jag kommit på att jag skulle aldrig kunna skriva en spännande novell till exempel. Jag vet ingenting om spänning. Inte på det sättet som man "ska" skildra spänning i alla fall. För att en text ska bli spännande behövs många detaljerade ingredienser. Det ska finnas någon slags rädsla och i kontrast till rädslan ett slags hot. Ofta är det också utdragna beskrivningar av hur de hemskaste sakerna ser ut eller har gått till. Jag tycker det är svårt att vara för detaljerad. I alla fall när det gäller att beskriva ett ögonblick av intensiv spänning med allt för många ord. Det kanske är en av det saker jag gillar minst med min egen oförmåga inom skrivandet. Jag har svårt att skriva detaljerat, att bredda ut några få händelser på ett helt papper. "Vad är det hon sitter och gör nu då?", tänker du.

Det här är inte alls samma sak. Detta är bara skräp eller frihet, beroende på hur man ser det. Somliga tycker säkert att det jag skriver här är totalt ointressant och det kan jag förstå. Jag fullkomligt älskar det! I alla fall somliga dagar. I dag är en sådan dag. Nu har jag två alternativ: antingen skriver jag ännu en novellbörjan (eller fortsätter på någon av de andra), eller jag kanske ska sova nu. Vi får se hur det blir. Det kanske inte är bra för mig att sitta uppe några timmar till framför en datorskärm bara för att skriva.