No input available.
Jag vill skriva. Långa rader med innehållsfulla meningar. Det är så svårt, när man är utan ”input”. Jag har inte tagit in något på flera veckor. Det är dags att våga ta sig an det som är nytt. Utan nya dagliga intryck finns det inget att skriva om. Det finns inga smarta idéer att bearbeta innan du somnar, hjärnan är tom på tankar.
Istället skulle jag kunna skriva om ljudet som hörs när man doppar tändstickor i vatten. Eller om en kväll med huvudet fullt av dunkande, men ändå lite avlägsen, huvudvärk. Den huvudvärken som aldrig riktigt tycks försvinna. Eller så skulle jag kunna skriva om hur det är att befinna sig där, någonstans mellan stendöden och vakenheten.
Eller om saknade av de år som har gått och insikten att det inte finns något sätt att ta dem tillbaka och återuppleva de stunder som faktiskt är ljusa. Saknaden innefattar också mig själv, den galna, glada, fnittrande människa jag var. Jag saknar att vara den, alltid. Jag saknar mina roliga frisyrer, kläder, och nonchalansen. Inte en sådan nonchalans som är uppkäftig, men en sådan som inte bryr sig för mycket helt enkelt. Samtidigt var ju förändringen en del av själva livet och faktiskt en nödvändighet. Vi lever så mycket längre än jag och mina trångsynta tankar tycks tro. Det finns alltid tid till förändring, även om man kanske måste ta det mer i egna händer nu.
Nej, det här var inget nytt. Jag stampar fortfarande på samma ställe, men det får räcka för den här gången.
