Ord, sprungna ur tanken ger ro i sinnet

I dag ler den vita världen mot mig. Den glimmar och glittrar under gatlyktornas sken och jag ser hoppfullt på. Det blev inte som det blev, men det blev något annat istället. Trots att jag stretade i mot som ett djur och vägrade inse faktum. Det blev försvarbart då. Sedan blev det bara pinsamt. Nu vet jag inte längre. Jag bryr mig inte så mycket. Försöker.  Och försöker igen att andas. In. Ut. In. Ut. Ut.

Nu är boken om Kim Novak slut. Och jag förstod ingenting. Vad hände? Det är väl det som är poängen. Nu står kampen mellan Animal Farm och en Herta Müller. Det senare kan bli lite för tungt va? Animal Farm – eller Grisfarmen kanske är lite för innehållslös och bara konstig och gammal.

Jag har kommit fram till att de bästa böckerna är de som innehåller mest substans (nähä?!). De där som inte går att lägga ifrån sig och de där som man verkligen kämpar sig igen av ren och skär vilja. Resten fastnar någonstans på mitten. Så blir det alltid. Man känner liksom inget behov att fortsätta för man tror att den kommer vara lika platt och innehållslös ända till slutet. Nej, jag är ingen ”bokslukare”. Egentligen är jag ganska seg. Men jag jobbar på det. Ibland. Jag har insett att jag måste vidga mina vyer, förbi Harry Potter världen. Frågan är bara hur långt jag vågar sträcka mig. Inte så värst långt antar jag. Nej, ty gammalmodigheter fungerar icke. Bland annat, därav, kommer min kritiska hållning till Animal Farm.

Nej, det som slinker ner bäst just nu är biografier. Om de är spännande eller intressanta förstås. För då kan man vara säker på att det som står faktiskt har hänt och av det lära sig om människan och livet och allt. Det betyder i och för sig inte att man inte kan det av skönlitteratur. Men det blir ju enklare så. Man blir mer berörd och kan ta till sig saker när man vet att de faktiskt är sanna. För jag måste ju lära mig att leva i verkligheten. Man kan inte leva ett liv på facebook (eller kan man det?) eller negrävd i böcker. Och då blir ju faktaböcker något slags mellanting. Det är en bit på vägen.

Nu kom det där förbjudna-att-börja-med ordet igen. Och. Och, och, och. Och jag gillar det. På tal om ord så har jag skrivit en lista med fina/roliga ord som har dykt upp. Fina, i den bemärkelse att jag tycker själva ordet låter fint när man uttalar det och alltså inte har något med betydelsen att göra. Eller det kanske det har. Lite. I vissa fall. Orden råder som följer:

Vittja - Tömma på fångst.
Fragmentarisk - Något som består av olikartade delar som inte formar sig till ett sammanhängande helt. Synonym: ofullständig.
Reol - hylla, bestående av ett antal hyllbrädor anbragta mellan gavelstöd (vad det nu kan betyda?)
Kakafoni – Illalåtande sammanblandning av olikartade ljud.
Acklamation – ljudligt och, nästan, enhälligt bifall.
Fröbomba - Att plantera växter på offentliga platser utan tillstånd. (lol)

I framtiden lär det blir fler ord, för jag ska börja samla på dem...

Nu tycker jag att det är dags för ett inlägg igen. Om ni låter mig proklamera, så gör jag det nu, fritt och enkelt.

Jag har den senaste tiden utvecklat något slags drivande inre temperament, förmodligen i brist på annat att göra. Det är som att jag först nu kan se världen riktigt tydligt, då jag inte gör så särskilt mycket alls och det jag ser gör mig irriterad. Varför är det så orättvist?

Varför sitter jag här på mitt arsle och gör ingenting?  Jag har inga svar till stora frågor som dessa. Men jag vet att det handlar om en långsam förändring av attityder och levnadsvanor. Det handlar i första hand om att se och veta att det man ser verkligen är sant. Sedan finns det alltid dem som blundar eller springer förbi, de som aldrig har tid att sitta ner och tänka efter och ta in. Man lever mest på med sitt liv, föds, är lycklig(eller olycklig) och dör.

Jag vet att jag har sagt detta förut, men det kanske är en nödvändighet att gång på gång påminna inte bara andra, utan också mig själv om det här faktumet. Varför skulle jag annars bli så förvånad och berörd varje gång jag ser på nyheterna?

Nu har det blivit dags att börja agera och sluta konstatera. Jag gör det lilla och enda jag kan:
http://www.diakonia.se/smulor

Hej och hå.

I solen den blå. Jag lever. (Nej solen är väl inte blå?) Om ni så bara visste varför jag är vaken just nu. Om jag så bara visste.

Ibland önskar jag att det fanns anledningar till varför man hamnar där man gör i livet. Allt för ofta finns det inga svar. I alla fall inte hos mig. Det är vid sådana tillfällen jag ältar. Tänker vart jag kunde varit om jag inte hade lagt fälle ben för mig själv. Hur mycket jag kunnat leva, om jag bara hade gjort några saker annorlunda. För ja, i det här fallet går det inte att skylla på någon eller något annat. Jag har ingen svag punkt och ingen hemsk historia. Hur gärna jag än hade velat ha det som stöd att skylla på. Det går inte. Nu sitter jag här som vilken annan bortskämd som helst. Jag har det helt okej. Den där ömma punkten sitter bara i min hjärna och har aldrig ens varit fysisk. Aldrig någonsin. Men om det inte finns anledningar, menar jag då att det som sker är slumpen? Nej inte slumpen. Det bara blir, men ingenting kan bli utan att man själv påverkar. Så det så.

Som tur är finns det i alla fall ingen stress. Även om hjärtat slår i snabba takter. Men äsch. Jag tog ju bara ett bad. Med tända ljus och en tvättmaskin ljudande i örongångarna. Perfekta motparter. Kanske slog det för att pumpa ut alla slaggprodukter ur kroppen. Vad det nu kan vara. Existerar sådana? Jag vet inte. Det är ju bara populärkulturen som säger det. En sådan kultur som tränger sig in, hur lite man än välkomnar den. Sådant som min image säger att jag inte ska bry mig om. Fast oftast brukar jag och min image inte hänga ihop. Vi vill så olika.

Det här var det roligaste ever… eller hur?
Adjö.
Låt mig ångra mig i morgon. Ånger hör till morgondagen. Konstigt vore väl annars. Då är det ändå för sent.
Åter tillbaka till 60-talet och Kim Novak som aldrig badade i Genesarets sjö. Vilket kanske inte var så konstigt eftersom sjön inte hette så.
Sedan ett stilla insomnande.

Sedan när?

Sedan när hade barn krav på sig själva att vara smala?
Sedan när började man äga flera bilar i en familj?
Sedan när blev kärleken bruten och skilsmässa normen?
Sedan när stressade man sönder på vartenda kontor?
Sedan när ersattes mänsklig kontakt med sociala nätverk?
Sedan när blev tid och pengar mer värt än hjärtats begär?
Sedan när…
Det kan fortsätta i evigheter.

Nej, man ska ju inte klaga.
Vad hjälper det?
Nej, ingenting. Just ingenting.