Ord, sprungna ur tanken ger ro i sinnet

Det var bara ord som slapp ur mig och ingenting som var menat att ske. Jag smutskastade honom inför hela mänskligheten. Jag betedde mig inte mänskligt. Som om jag vore en gigantisk geting med min röst som gadd. Men getingar sticker inte om de inte blir klämda på något sätt. Du hotade med att inskränka på mitt revir och avslöja det jag berättade för dig. Jag litade på dig. Det gör jag inte längre, men återtar ändå allt jag har sagt.

Min hals värker. En timme har jag ägnat åt att ropa. Jag vet att min hals snart ger vika, men fortsätter ändå. Allt det som jag har velat säga väldigt länge men aldrig vågat. Jag varvar gråt med kokande ilska. I mitt medvetande formar jag en historia, likt den jag ville berätta den gången jag sjönk genom jorden. Skillnaden nu är att den här gången sipprar orden som formades i min hjärna utanför mitt eget medvetande, ut i luften, ut ur munnen. Du är målet för mitt hat.

Så småningom hör jag ett eko av min egen röst, men den tillhör inte mig. Rösten känns främmande för mig. Fler röster börjar skrika och jag täpper igen öronen för att slippa höra. Jag lämnar huset och rösterna överger mig. Allt blir tyst och jag börjar springa i ren desperation.

Jag springer längs en landsväg. Solen glittrar i grantopparna, fåglarna sjunger. Ingenting kan hindra mina steg, jag bara låter benen gå som trumpinnar. Grus och småsjöar passerar förbi som i revy. Jag har ingen aning om vart jag ska eller varför. I min ögonvrå ser jag en liten gubbe i lustig hatt som leker kurragömma. Han kommer fram ibland för att flina åt mig. Efter en timme i gyllene skor och ultrarapid ser jag något stort och välbekant. 

Jag kliver innanför dörren till hemmet, skyddet. Du är inte hemma. Mina muskler värker. Med ett rosslande andetag som skulle ge vem som helst gåshud slår jag mig ner på en stol. Jag funderar en stund på allt som är gjort och ogjort. Sakta hasar min kropp ner på golvet. Jag själv sitter kvar på stolen. Energilöst stirrar jag ner på mig själv. Jag tränger djupt in i hjärtat. I bottnen av mig själv ser jag det som ingen annan ser. Det som möter mig är varken sanning eller lögn, det bara är. Vakuumet fyller upp allting som finns kvar. Det är tomt. Jag är fri från ilskan och det välbekanta lugnet infinner sig.

Nu ångrar jag det så otroligt mycket. Kan du förlåta mig?