Ord, sprungna ur tanken ger ro i sinnet

Det ligger ett naket barn i sängen. De isande, skärande skriken genomsyrar inte längre rummet och tiden. Ensamma inför varandra står de, modern och barnet. Ständigt bär den unga kvinnan en slöja framför ögonen som skymmer hennes syn. Det är en sorgemantel.

Trots att hon vill komma nära den hon älskar mest i världen så förblir hon avlägsen. Väntande. Avvaktande. Kampen hon utkämpar är bunden mitt i mellan två världar. Med ena foten i passionens land och den andra i landet av avsky, vacklar hon till. Det finns ingen balans i gränslandet.

Även om solen, jorden, vinden och molnen på himlen ständigt förflyttar sig i världen utanför så förblir allting stilla. I just den stunden. Det är september och lövträden börjar vissna, fåglarna slutar att sjunga och det går mot mörkare tider.

Med full kraft och som en ny bekantskap rusar just det ögonblicket in i henne. Hon blir en främling, inte bara inför barnet utan också inför sig själv.

Kvinnan böjer sig ner och slår barnet på kinden. Tio/tjugo gånger om. Oåterkalleligen. Hon brister i gråt, omfamnar det och smeker dess panna. Varför var du tvungen att gå ifrån mig?

Det var bara ord som slapp ur mig och ingenting som var menat att ske. Jag smutskastade honom inför hela mänskligheten. Jag betedde mig inte mänskligt. Som om jag vore en gigantisk geting med min röst som gadd. Men getingar sticker inte om de inte blir klämda på något sätt. Du hotade med att inskränka på mitt revir och avslöja det jag berättade för dig. Jag litade på dig. Det gör jag inte längre, men återtar ändå allt jag har sagt.

Min hals värker. En timme har jag ägnat åt att ropa. Jag vet att min hals snart ger vika, men fortsätter ändå. Allt det som jag har velat säga väldigt länge men aldrig vågat. Jag varvar gråt med kokande ilska. I mitt medvetande formar jag en historia, likt den jag ville berätta den gången jag sjönk genom jorden. Skillnaden nu är att den här gången sipprar orden som formades i min hjärna utanför mitt eget medvetande, ut i luften, ut ur munnen. Du är målet för mitt hat.

Så småningom hör jag ett eko av min egen röst, men den tillhör inte mig. Rösten känns främmande för mig. Fler röster börjar skrika och jag täpper igen öronen för att slippa höra. Jag lämnar huset och rösterna överger mig. Allt blir tyst och jag börjar springa i ren desperation.

Jag springer längs en landsväg. Solen glittrar i grantopparna, fåglarna sjunger. Ingenting kan hindra mina steg, jag bara låter benen gå som trumpinnar. Grus och småsjöar passerar förbi som i revy. Jag har ingen aning om vart jag ska eller varför. I min ögonvrå ser jag en liten gubbe i lustig hatt som leker kurragömma. Han kommer fram ibland för att flina åt mig. Efter en timme i gyllene skor och ultrarapid ser jag något stort och välbekant. 

Jag kliver innanför dörren till hemmet, skyddet. Du är inte hemma. Mina muskler värker. Med ett rosslande andetag som skulle ge vem som helst gåshud slår jag mig ner på en stol. Jag funderar en stund på allt som är gjort och ogjort. Sakta hasar min kropp ner på golvet. Jag själv sitter kvar på stolen. Energilöst stirrar jag ner på mig själv. Jag tränger djupt in i hjärtat. I bottnen av mig själv ser jag det som ingen annan ser. Det som möter mig är varken sanning eller lögn, det bara är. Vakuumet fyller upp allting som finns kvar. Det är tomt. Jag är fri från ilskan och det välbekanta lugnet infinner sig.

Nu ångrar jag det så otroligt mycket. Kan du förlåta mig?

Du skriker lungorna av dig. Din hals värker. En timme har du ägnat åt att ropa. Allt det som du har velat säga hela ditt liv men aldrig vågat. Du varvar hat med blomstrande glädje. Ditt skrik berättar det du ville säga den gången då du sjönk genom jorden. Du vet att din hals snart ger vika, men fortsätter ändå. Så småning hör du ett eko av din röst, men den är inte din egen. Fler röster börjar skrika och du håller för öronen. Plötsligt överger oväsendet dig. Allt blir tyst och du börjar springa.

Du springer längs en landsväg. Solen glittrar i grantopparna och fåglarna sjunger. Ingenting kan hindra dina steg, du bara springer. Grusvägar och småsjöar passerar förbi som i en exposé. Du har ingen aning om vart du ska eller varför. I ögonvrån gömmer sig en liten gubbe med lustig hatt. Han kommer fram ibland för att flina åt dig. Efter en timme i gyllene skor och ultrarapid ser du något stort och välbekant.

Du kliver innanför dörren till hemmet. Nu är du innesluten i skyddet. Dina muskler värker. Med ett rosslande andetag, som skulle ge vem som helst gåshud, slår du dig ner på en stol. Du funderar en stund på allt som är gjort och ogjort. Sakta hasar din själ ner på golvet. Din kropp sitter kvar på stolen. Energilöst stirrar du ner på dig själv. Du tränger djupt in i hjärtat. I bottnen av dig själv ser du det som ingen annan ser. Det som möter dig är varken sanning eller lögn, det bara är. Längst in finner du det du var rädd att du skulle finna - ingenting. Vakumet fyller upp allting som finns kvar. Det är tomt.

- Hur ser man skillnad på det onda och det goda? Sade Mia medan hon petade i sina bruna flätor som hängde ner över axlarna. De intensivt blå ögonen speglade en slags kyla.

- Jag ska berätta en historia för dig, Mia, svarade jag.

- Det var en gång en ängel. Hon var vis och hjälpsam och lyste upp vart än hon gick. Godheten sken igenom det hölje som man skulle kunna kalla för hennes kropp. Änglar har ju förstås inga riktiga kroppar. Runt omkring henne fanns ett vitt dis, format som en kappa. Det hon älskade mest var att sprida värme till människorna; till de modlösa och hjälplösa.

Mia såg fundersam ut och sade:

- Vad betyder modlös?

- Att vara modlös, Mia, det betyder att man saknar mod och är ledsen. Det kan till exempel vara modet att våga chansa. Eller modet att våga hoppas. Man kan komma till ett vägskäl i livet då man kanske inte kan få fatt i modet för att det är så mörkt. Det är då ängeln tycker om att hjälpa till.

Jag fortsatte att berätta historien.

- En sen oktoberkväll satt Niklas på en parkbänk och grät. Han visste att ingen någonsin mer skulle förlåta honom för vad han hade gjort. Gång på gång berättade han för sig själv hur otroligt misslyckad han var. All skuld hade samlat sig i en liten klump längst in i hans mage. Lika svart som sot var hans innandöme. Han visste att den synd han hade begått aldrig skulle kunna återgäldas. Ingen skulle tycka om honom mer. Kanske var det lika bra att ge upp...

Plötsligt satt det någon bredvid honom. Det var hon. Änglakvinnan log och sa: "Ge inte upp hoppet. Det är det finaste du har. Det är det sista som lämnar en människa och du är inte där än. Hoppet har inte övergivit dig, Niklas. Håll kvar."

Hela hennes gestalt lyste upp den mörka skymningen. Månens ljus reflekterades i hennes ögon. Munnen fortsatte att le ett konstant leende. Ingen falskhet fanns i hennes ansiktsuttryck. Det enda som syntes var en sann och djup glädje.

"Vem är du?" Frågade han. Hon svarade "Jag är den som håller dina drömmar vid liv. Det finns en möjlighet även för dig att nå det ouppnåeliga. Din skuld finns inte mer."

Niklas blev så överrumplad av hela hennes väsen och hennes godhet att han inte visste vad mer han skulle säga. Men det var inget han behövde fundera över särskilt länge. Utan ett ord försvann hon nästintill spårlöst i natten. Det enda hon lämnade kvar var ett glödande avtryck i hans inre. Niklas kände hur klumpen i magen löste upp sig för första gången på mycket länge.

- Det var en vacker historia, sade Mia med ett leende. Nu fanns det ingen kyla att utläsa i de blåa ögonen.