Minnen
Minns du högstadietiden? Allt var så löjligt och barnsligt. Vi var oförstörda av politiska ideologier. I vårt lilla identitetsökande spel köpte vi likadana tröjor när vi var på tur i huvudstaden. Sedan bar vi dem på tåget hem.
Skillnaden mellan nu och då är att vid den tiden trodde jag att toppen var nådd (bottnen med för den delen). Jag tänkte att tolv år var en bra ålder, fri från ansvar. Jag tycker nu att fjorton, femton år skulle vara perfekt. Nu vet jag bättre. Det är nämligen så att för varje år som går ju mer växer vi in i den här världen och desto mer växer vi bort från allt det där andra. Vi blir fostrade till laglydiga robotar under samhällets regler. Gymnasiechefen kallar det i sina tal för att "göra oss till goda samhällsmedborgare".
Jag är glad över att jag har fått gå i den kommunala skolan. Annars tror jag att jag hade gömt mig ännu mer inne i min lilla vrå och stirrat ut i samhället. Det kanske hade blivit en chock för mig så fort jag öppnade ögonen. För det är ju så otroligt lätt att bara leva sitt lilla liv i en liten bubbla och aldrig någonsin bjuda in någon annan.
Egentligen tror jag att min personlighet ter sig lite motsträvig till all den här uppfostran. Kan man inte få vara som ett barn ibland? Det är ju så skönt. Man kan göra vad man vill utan att det spelar någon roll. Inom rimliga gränser, såklart. Principer är viktiga oavsett mental ålder.
Kommentarer
Trackback
