Ord, sprungna ur tanken ger ro i sinnet

Ensam i regn och rusk

En otålig väntan besöker mitt tveksamma hjärta

Spänningen ligger för dörren

Snart händer det

Jag ger upp

Besviken tar jag min blöta ryggsäck och går

Stegen drivs av outtömd ilska

Varför blev det som det blev?

Jag ältar fram och tillbaka

Värmen och tryggheten kommer till mig från den bekanta dörrspringan.

Hemma är allting perfekt.

Jag samlar på drömmar. De ska hjälpa mig och undervisa mig och stötta mig i läran om livet och människan. En sak som jag har lärt mig av drömmar är att de försvinner så fort man har allting. Men sedan när man upptäcker det man saknar i livet dyker de upp igen. Det är då det tänds ett hopp. Man längtar efter något. Det är just därför de svåraste stunderna ofta blir de bästa, även om man inte märker det när man är mitt uppe i skiten. Jag samlar på hopp. Ett mirakel räddade mig från undergång. Inte en, utan två gånger. Nu vill jag andas och leva.

Ibland får jag en lust att skriva. Nu är ett sådant tillfälle.

Genom mina filosofiska, psykologiska och andra självstudier har jag kommit på en sak. Ju mer man tänker och desto djupare man kommer, desto mer inser man att det inte finns något djup. Alla samtal jag har haft har inte lett någonstans. De har inte förändrat någonting. Det kanske är lite som i ordspråket: "Ju mer man lär sig desto mer inser man att man inget vet." Möjligtvis kan helhetskunskapen om människor förändras, men den är extremt begränsad just därför att det är en annan människa vi pratar om. Dessutom glöms alla dessa ord ändå bort tillslut. För sagda ord lagras inte i hjärnans långtidsminne. De lagras i kortminnet - Det minne där bara temporära saker ligger.

Jag går runt här dag efter dag och tittar ut genom mina egna ögon. Min största undran är - och har alltid varit; hur världen ser ut genom någon annans ögon. Jag kan ju bara veta hur jag själv ser det. Den världen jag känner till är ständigt skiftanden. På ett ögonblick kan den förändras till sin motsats. Ja, även denna bild är begränsad. Jag kan inte veta mer om världen än jag kan om en människa. Just för att den är så föränderlig i mina ögon. Med världen menar jag inte bara själva jorden, människorna och djuren. Jag menar allt. Allt som är känt för att existera. Allt som finns runt omkring mig - som jag själv är en del av.

Om jag försöker se med någon annans ögon kommer det en blixt och jag förs tillbaka till mina egna. Detta betyder att det är en omöjlighet. Jag kan förstå någon annan människa, men inte vara den. Förståelsen i sin tur är till en viss grad. När ord strömmar ut ur någon annans mun förloras mycket fakta på vägen. Dels för att personen inte i sin egen kraft kan förmedla allt den tänker, känner och vill uttrycka. Dels för att mottagaren (jag) inte uppfattar allt personen säger. Jag kan även tolka det personen säger på ett helt annat sätt än han eller hon formade det i sina tankar. Visst på ytan verkar det som om bägge parterna menar samma sak, men om vi nu lägger till den bilden dessa människor har av världen och allt runt omkring dem kan budskapet te sig annorlunda på djupet.

Det är just det djupet som inte går att nå vare sig sitt eget eller absolut inte någon annans. Är det kanske det som kallas själ. Ett djup som inte går att nå - är det en själ?

Är det samma djup som psykologer har knep för att gräva i - för att hitta gömda hemligheter av sten? Nej, det tror jag inte på. Psykologer kan gräva i kort och långtidsminnet, men inte längre in än så. De kan gräva i nuet, i känslor, i tankar, men inte i det allra djupaste. För till det djupet kan ingen människa nå.

Det är detta sätt att skriva på jag kallar frihet - symbolik, reflektion och lärande. Jag är i drömmarnas land. Ett land som bara jag själv kan styra över. Detta är min önskan, min allra djupaste önskan. I alla fall av de jag kan få fatt i just nu. Tiden kan förändra saker. Men just nu är detta värt att glädjas över. Ja, det står glädjas. Det finns inget annat alternativ än glädje, inte i detta fall. Mitt tillfälliga jag finns inte över huvudtaget. Skolan, Sverige, tiden, verkligheten, allt har stannat upp. Jag befinner mig någon annanstans, i en annan verklighet.

Längst ner i magen sitter en liten Zalla, den vill dofta men får inte. Jag vill skratta, kräkas, skaka, gråta, springa, slå och skrika på samma gång. Zallan innuti mig kittlar mina magmuskler på ett outhärdligt sätt. Det värsta är att det inte finns någonting jag kan göra åt det.