Vad min tro på Jesus betyder för mig

Så länge jag minns har jag alltid haft någon sorts tro. Men så är jag ju också uppväxt i en kyrka. Sedan jag var liten, är det alltid här jag har haft en stor del av mitt sociala liv. Dessvärre är inte kyrkan någon sorts social sammankomst. Det handlar inte om det (även om det blir en positiv bieffekt). Min erfarenhet är att så länge man inte har någon sorts tro, så är det inte heller möjligt att under en längre tid hänga med i sådana sammanhang. För då är man inte sann mot sig själv. Jag är en av dem som har hängt kvar, ibland på lite väl sköra trådar, men sådant är ju också livet och tron. Den består av två sidor: Tro och tvivel.

När jag var liten var Jesus ytterst verklig (vilket ju inte betyder att han inte är det nu). Jag trodde stenhårt på skapelseberättelsen, Moseböckerna och Guds allsmäktighet då, idag och i framtiden. När jag var liten hade jag ett mycket svart-vitt tänkande om verkligheten. Att den på något sätt bestod av onda och goda människor. Fullt så enkelt är det inte, har jag senare erfarit. Successivt har detta tänkande ersatts av en mer nyanserad och mogen tro.

Jag har tvingats erkänna för mig själv att Jesus inte har svaret på alla frågor. Snarare så är det så att han ställer dem. Det finns många saker som vi inte kan förstå eller förklara. Det behöver inte (eller snarare ska inte) vara något fel med det. Från att ha haft andliga upplevelser/känslor i barndomen/tonåren till att nu på senare tid snarare basera min tro på förnuft har varit en lång resa. Jag säger inte att andliga upplevelser inte är bra eller positiva. Det jag menar är att man inte kan basera en tro på endast dessa tillfällen.

I och med att min tro har utvecklats på detta sätt så har också min respekt och ödmjukhet inför andra människor ökat. Jag kan förstå oliktänkande på ett helt annat sätt än förut. Jesus är inte den som levererar färdiga svar, långt där ifrån. Han är snarare den som ställer frågorna. Som jag tidigare skrivit i den här bloggen så är jag övertygad om att det ändå är värt att leva för. Jesu budskap är i allra högsta grad ett kärleksbudskap (om än ett annorlunda sådant) och om, jag säger om, Jesus egentligen bara var en galning och inte Guds son, då har jag inte förlorat någonting. Om Jesus däremot är Guds son, då har jag vunnit allt. Utan min tro hade jag gått under.


A personal relationship

Att höra Guds röst.

Hur gör man det? Svaret på det dyker allt som oftast upp i min hjärna i form av en sång: "...en tanke, en dröm, eller nåt från hans ord, under kvällar, nätter och da'r, kan vi höra i från vår far...". Det är det här jag försöker påminna mig själv om hela tiden. Det handlar om att LYSSNA. Men för det mesta gör jag något annat. Jag bara pratar på utan att stanna upp och faktisk lyssna ordentligt.

En annan slags förklaring kan vara att det var så mycket enklare när man var yngre. Då var det egna jaget mindre och kunskapsnivån var inte lika hög. På det sättet var jag en mycket mer öppen människa som faktiskt trodde stenhårt på att ta in det jag hörde. Det fanns inte lika mycket som kunde stå i vägen eftersom jag var så pass ovetande och ny i min gudsrelation. Eftersom jag var ung och nyfiken kanske jag kunde förstå Gud mer eftersom det inte går att förstå sig på Gud med enbart kunskap.

Hur hör man då Guds röst? Jag tror att det är genom handling. Att söka, och det ärligt. Genom att prata med honom även om det känns som att prata med en vägg. Jag har oftast tänkt på det kristna livet som lite ovisst och chansartat, men det är ju helt fel. Eller ja inte helt fel, för då skulle det ju inte kallas en tro, men det går att få en relation om man bara kämpar och vill. Till skillnad från det jag har tänkt tidigare så behövs ett visst mått av disciplin och styrka att leva detta livet. Ska man uppnå något måste man anstränga sig. Ska man ha en relation måste man umgås. Tidigare har jag mest bett på chans och tänkt att "så får vi se vad som händer", istället för att LYSSNA och aldrig någonsin ge upp.

Hur hör man skillnad på sina egna tankar och de som är från Gud? Jag tror att om tankarna är från Gud, då är de mer påtagliga. Man borde ju liksom märka någon sorts skillnad. Sedan tror jag att det finns tankar som kan vara både våra egna och samtidigt från Gud eftersom vi ytterst sett är skapade av Gud. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Sedan kan man sätta allt det här i förhållande till prestationsångesten. Det är delvis därför jag har aldrig fått någon kläm på det där. Det blir som ett krav som något man måste göra bara för att göra, istället för att ha ett syfte med det. Då blir det inget bra. En relation handlar om två parter. Det ligger inte på mig själv att prestera något egentligen.  Om det är ett krav har man helt fel syfte och får helt enkelt (eller inte enkelt) hitta ett annat syfte med bönen. Nu har jag kommit till den punkten då det är dags att byta anledningar. Just nu är det viktigaste att ha en god vilja och sedan om det sker en förändring eller inte, det spelar ingen roll. Om det inte sker en förändring nu så är jag övertygad om att det kommer göra det på sikt, i form av en sundare relation både till Gud och till mig själv. Låt så ske. Jag är beredd.

Några av er som läser det här kanske tycker att jag är en galning som tror på något som det inte finns bevis för. I sådana fall är jag en stolt sådan. Om jag skulle vara helt ute och cykla har jag i alla fall levt ett liv fyllt med glädje, kärlek och mening. Det är ju inte så tokigt. Jag har liksom ingenting att förlora. Det är något positivt och något som jag för allt i världen inte skulle ge upp. Jag har prövat och sett att det fungerar.

Misslyckanden

12 Stones beskriver det så bra i låten Broken:

"Alone again again alone
Patiently waiting by the phone
Hoping that you will call me home
The pain inside my love denied
Hopes and dreams swallowed by pride
Everything I need it lies in you


Cause I'm broken
I know I need you now
Cause deep inside I'm broken
You see the way I live
I know your heart is broken
When I turn away
I need to be broken
Take the pain away


I question why you chose to die
When you knew your truth I would deny
You look at me
The tears begin to fall
And all in all faith is blind
But I fail time after time
Daily in my sin I take your life


All the hate deep inside
Slowly covering my eyes
All these things I hide
Away from you again
All this fear holding me
My heart is cold and I believe
Nothing's gonna change
Until I'm broken"

Eller som Stefan Salomonsson sa: "En skorpinjon!" Det bor en skorpinion i oss som bara väntar på att få sticka till. Den luriga besten kommer fram så fort vi tror att vi har allting under kontroll. Samvetet knackar på dörren och frågar vad gjorde du nu? Du hör en ilsken, avlägsen röst som ropar. Det klumpar sig i magen, men du bara ignorerar det. Du säger precis som Bart Simpson: "I didn't do it!". Du får leva med det resten av livet! Hela livet går ut på att samla någon slags karma, eller? Du får vad du förtjänar, så är det alltid, överallt. Människan med dess egoism fungerar på det sättet. Man petar i andras misstag och delar ut bestraffningar hit och dit bara för att det kändes bra för en själv i just den situationen.

Någon berättar något annat. Det var någon som tog skulden istället för dig. Inte är det ett skäl till att fly från ansvar eller  tränga undan skam någonstans i det undermedvetna. Utan man får något man absolut inte förtjänar. Det kallas att ge något av nåd. Priset var en mans död. Sedan var det fullbordat. Det var färdigt. Du behöver inte leva med skammen. Släpp taget om prestigen, det är allt som krävs. Du behöver inte prestera något. Det är det som är den största skillnaden mellan kristendomen och andra religioner. "Ingenting du gör kan få honom att älska dig mer och ingenting du gör kan få honom att älska dig mindre". Man behöver inte göra något. Det räcker att acceptera sina felsteg och brister och sedan ta emot av den förlåtelse som Gud ger.


RSS 2.0