En längtan efter sommaren
Bilden tog jag på Gotland i somras. Den föreställer undersidan av några grenar. Det var en solig dag. Det syns nästan igenom grenverken. De liksom nästan lyser. Det var inte enbart klorofyllen som fick mig att ta det här fotografiet, men nästan. Jag blir alldeles varm innuti bara av att tänka på Gotland eller på sommar över huvudtaget. Det jag har börjat förknippa mest med sommaren är just detta; växtligheten. Solen och vinden och vattnet är i och för sig en förutsättning för att den överhuvudtaget ska finnas, men ändå.
Nu har det varit snö här i några dagar och på nyheterna säger de att det ska bli tio minusgrader i morgon. Snö har väl sin charm, men för tillfället är jag otroligt trött på vinter och kyla. Regn och kalla vindar också för den delen. Jag vill ha sommar och sol. Lite sommarregn skulle inte heller vara fel, för ett sommarregn är så mycket annorlunda än andra regn. Sommarregn är som en hudkräm för naturen så att den inte torkar ut. De är mycket mer välkomna än de kalla droppar som skulle falla ner om det var nollgradigt och regnade i morgon.
Det känns som att det var nyss det var november. Det var alldeles nyss jag var i Italien och det var en dag när jag gick runt och hade alldeles för mycket kläder på mig på grund av den starka solen. Men nu är det ju faktiskt februari. Jag har nog levt på den heta dagen ända tills nu. Om två och en halv månad kunde gå så fort, varför kan det inte fortsätta så då? Snart är det nog maj. Det är vad jag intalar mig i alla fall. Sedan bara en månad kvar tills mitt andra år på gymnasiet slutar. Ytterligare en månad efter det ska jag tydligen vara vuxen, enligt svensk lag.
Dagar, veckor, månader och årstider kommer och går, egentligen fortare än vad som borde vara tillåtet. Jag har i alla fall något att längta till nu. Den här gången kommer nog min längtan att besvaras fortare än något annat. Årstidernas skiftningar är liksom en del av själva livet.
Flum på högsta nivå (som jag kommer ångra senare i livet)
Februari, månad nummer två
Snart är det sommar
Snart är det sommar
Nu är det snö i månad nummer två
Snart är det sol
Snart blommar fåglarna och snart sjunger blommorna
Men nu är det februari
Vardagsfunderingar, igen
Kanske har jag levt i en liten bubbla alldeles för länge nu. Det är som att väggarna klistrar sig fast runt omkring mig. Kanske är det för sent att ändra på hur det blev. Dagarna i bubblan flyter bara på man kan inte rubba dem. Det går inte att tänja ut tiden eller mixtra med händelser. Jag är den jag är - en bakterie i en såpbubbla.
Ibland svävar bubblan upp till himlen och jag kan se på världen, se,men inte röra. Det jag ser är hur andras liv pågår där utanför. Jag själv sitter kvar inne i min bubbla. Ibland har jag försökt att knacka på väggen, men det var ingen som hörde. Någon gång har jag till och med försökt att slå sönder väggen, men den var för hård och jag var för svag.
Kanske är det dags att ta till andra medel. Det enda som alltid finns kvar är hoppet. Inte tänker jag ge upp bara för att jag råkar vara en bakterie i en såpbubbla.
Mardrömmen om dig (en fiktiv berättelse)
Du skriker lungorna av dig. Din hals värker. En timme har du ägnat åt att ropa. Allt det som du har velat säga hela ditt liv men aldrig vågat. Du varvar hat med blomstrande glädje. Ditt skrik berättar det du ville säga den gången då du sjönk genom jorden. Du vet att din hals snart ger vika, men fortsätter ändå. Så småning hör du ett eko av din röst, men den är inte din egen. Fler röster börjar skrika och du håller för öronen. Plötsligt överger oväsendet dig. Allt blir tyst och du börjar springa.
Du springer längs en landsväg. Solen glittrar i grantopparna och fåglarna sjunger. Ingenting kan hindra dina steg, du bara springer. Grusvägar och småsjöar passerar förbi som i en exposé. Du har ingen aning om vart du ska eller varför. I ögonvrån gömmer sig en liten gubbe med lustig hatt. Han kommer fram ibland för att flina åt dig. Efter en timme i gyllene skor och ultrarapid ser du något stort och välbekant.
Du kliver innanför dörren till hemmet. Nu är du innesluten i skyddet. Dina muskler värker. Med ett rosslande andetag, som skulle ge vem som helst gåshud, slår du dig ner på en stol. Du funderar en stund på allt som är gjort och ogjort. Sakta hasar din själ ner på golvet. Din kropp sitter kvar på stolen. Energilöst stirrar du ner på dig själv. Du tränger djupt in i hjärtat. I bottnen av dig själv ser du det som ingen annan ser. Det som möter dig är varken sanning eller lögn, det bara är. Längst in finner du det du var rädd att du skulle finna - ingenting. Vakumet fyller upp allting som finns kvar. Det är tomt.
