Att vara en idiot
I dag har jag klippt gräset. Jag fick en blåsa. Det är första gången. Jag gillar att ha en blåsa. För jag vet att den inte kom förgäves. Jag har gjort något nyttigt och jag gillar det. Jag har lättat en annan människas börda och jag gillar det. Jag gillar mig. Jag gillar dig. Jag gillar alla. För i dag lever jag uppe bland molnen. Och det är ju inte så pjåkigt. Uppe bland molnen har jag nynnat med i sången:
…lilla barn väx upp till egoindivid, förverkliga dig själv om du vill bli som vi, snygg och stark besegrar du varenda dag, men skäms om du avslöjar ett fult, ofräscht, bräckligt, blödande, självande jag […]
jag vill kasta mig ut och bli en idiot, förakta mig gärna, nu flyttar jag tyngdpunkten utanför mig själv, vårt klot… jag tror och hoppas, känner att nu lever jag, trotsar åskan lyft av vindens andetag, i hans styrka fylld av frihet vilar jag, jag svävar som en dåre, jag flyger som en dåre…
Det är bara tragiskt att sången är så sann. Vad är det för värld vi ska låta kommande generationer växa upp i? Nu tänker jag inte bara på miljön, utan själva mentaliteten som man som barn får inpräntad så fort man kommer till den här jorden. Den som är snäll blir en idiot. Och den som är en idiot blir hyllad.
Se på oss, du ska förverkliga dig själv precis som vi har gjort.
Du får inte visa dig svag.
Om du vill komma någonstans måste du armbåga dig fram och trampa folk på tårna.
Kanske är det dags att göra någonting åt detta?
Att kasta sig ut och bli en idiot en gång för alla?
(Och nej, jag bryr mig inte längre om den höga litterära stilnivån och allt vad det nu heter. Ja, jag är medveten om att mitt ordförråd är bristfälligt. Men det är okej. Jag är okej, okej? Medvetenheten är ett steg på vägen till förändring. Jag är på gång.)
