En längtan efter sommaren
Bilden tog jag på Gotland i somras. Den föreställer undersidan av några grenar. Det var en solig dag. Det syns nästan igenom grenverken. De liksom nästan lyser. Det var inte enbart klorofyllen som fick mig att ta det här fotografiet, men nästan. Jag blir alldeles varm innuti bara av att tänka på Gotland eller på sommar över huvudtaget. Det jag har börjat förknippa mest med sommaren är just detta; växtligheten. Solen och vinden och vattnet är i och för sig en förutsättning för att den överhuvudtaget ska finnas, men ändå.
Nu har det varit snö här i några dagar och på nyheterna säger de att det ska bli tio minusgrader i morgon. Snö har väl sin charm, men för tillfället är jag otroligt trött på vinter och kyla. Regn och kalla vindar också för den delen. Jag vill ha sommar och sol. Lite sommarregn skulle inte heller vara fel, för ett sommarregn är så mycket annorlunda än andra regn. Sommarregn är som en hudkräm för naturen så att den inte torkar ut. De är mycket mer välkomna än de kalla droppar som skulle falla ner om det var nollgradigt och regnade i morgon.
Det känns som att det var nyss det var november. Det var alldeles nyss jag var i Italien och det var en dag när jag gick runt och hade alldeles för mycket kläder på mig på grund av den starka solen. Men nu är det ju faktiskt februari. Jag har nog levt på den heta dagen ända tills nu. Om två och en halv månad kunde gå så fort, varför kan det inte fortsätta så då? Snart är det nog maj. Det är vad jag intalar mig i alla fall. Sedan bara en månad kvar tills mitt andra år på gymnasiet slutar. Ytterligare en månad efter det ska jag tydligen vara vuxen, enligt svensk lag.
Dagar, veckor, månader och årstider kommer och går, egentligen fortare än vad som borde vara tillåtet. Jag har i alla fall något att längta till nu. Den här gången kommer nog min längtan att besvaras fortare än något annat. Årstidernas skiftningar är liksom en del av själva livet.
