Google, vän eller fiende?
Just nu scrollar du igenom mitt senaste inlägg i bloggen. Du bedömer, är det här värt att läsa? Har hon något, för mig intressant att säga i dag? Av någon anledning har den här texten lyckats slinka igenom flödet av all information som har velat nå fram till dig i dag. Åter igen måste jag fascineras av de massiva fakta som gång på gång tar sig igenom, fram till oss.
För några dagar sedan såg jag ett program om företaget och sökmotorn Google. Inte nog med att det är en sökmotor för nätet, bilder, video och kartor. Google har också en e-posttjänst, äger Youtube, överstätter språk åt oss och har ett mål att fotografera hela världen, samt mycket, mycket mer. Allting är gratis att använda. Eller?
Samtidigt kartlägger Google de sidor som vi besöker och läser av vår e-post. Är det rätt eller fel? Vart går gränsen mellan trygghet och inskränkthet? Det beror nog på syftet skulle jag säga. I det här fallet avläser Google för att de för eget syfte ska kunna generera rätt sorts reklam till varje människa, då i princip hela verksamheten är reklamfinansierad. Så när det väl kommer till kritan kanske det handlar om ens egna principer. Antingen så är man precis som jag sådär lyckligt nonchalant till det faktum att man blir avläst och finner sig i det. Eller så sätter man en gräns där integriteten går före allt. Lika lite som man ska behöva bli filmad på offentliga platser, lika lite ska man behöva ge ut sina sökningar till en extern part. Men då kommer den komplexa fråga… vem vill inte använda sig av något som är ”gratis”? Egentligen handlar det kanske om hur högt pris man vill betala – att bli scannad eller inte.
Ytterligare frågor som väcks är om själva fenomenet kan accelerera till regelrätt övervakning någon gång i framtiden? Det skulle vara det största hotet mot den friheten som den nya informationstekniken har skapat. Jag hoppas och tror att detta inte sker.
En kritisk röst:
http://insidegoogle.com/
Pusselbitar av inspiration
Där liv förut har rått gapar nu ett hål i asfaltens yta. Det är som att något har ryckts upp. Blivit taget från jordens exteriör. Kvar är endast sten och grus. Ingen antydan om tidigare liv och rörelse finns. Det lilla samhällets kärna är för länge sedan förvandlad till grå materia.
I goda vänners lag:
Uppror mot materialismen i negativitetens anda
I olika sociala sammanhang pratas det konstant om balklänningar, jobb, student, framtid, framtid, framtid. Utan att tänka pratar man på, som om det vore allting som räknas. Tillsammans med ironiseringen blir meningslösheten total.
Nej, nu var jag för hård och drog allting över en kam. Det är klart att det finns sammanhang där äktheten spelar större roll, men de sammanhangen blir färre och färre. Om det är så här man lever ett liv tänker jag regrediera resten av livet och vara ett ärligt, men ovetande barn.
Jag har en lång väg att gå för att bli fri från allting som skapar den här materialismen. Det är ett stort steg mellan att tänka och att faktiskt göra något. Egentligen borde det vara mycket enklare och mindre stressrelaterat att inte bry sig om alla materialistiska normer och krav. Det borde vara mycket enklare att inte vara perfekt; ekonomiskt, ytligt, socialt och kunskapsmässigt.
Dyrt och heligt lovar jag att skaffa mig ett nytt perspektiv och utforska nya sammanhang. Förr eller senare blir det en nödvändighet. Jag tänker ständigt söka äkthet, sanning och ärlig positivism. Det är dags för någonting att hända.
Ironin i samhället
Jag har funderat lite på ironi den senaste tiden. Att använda sig av ironi är en social interaktion som tycks ha växt sig stark i samhället, särskilt inom vissa grupper och framförallt på Internet. Hur kommer det sig?
Ironin har börjat göra mig irriterad. När ska vi börja leva riktiga liv? Det enda vi håller på med är att skämta om struntsaker i brist på annat att göra. Vi tycker det är skönt att vara lättsamma och kunna skoja. Det ger oss mycket mindre ansvar om vi kan förtränga våra jag genom humor. Men vad får man ut av det egentligen? Kanske har ironiseringen gått för långt? När ska vi börja göra saker som faktiskt betyder något i längden?
Det är som att hela västvärlden har fallit i en slags dvala där alla ska vara individualister, hitta sin mening och leva sitt liv. Mitt i all den här självupptagenheten skapas en livsstil som inte är hållbar, varken ur global- eller miljösynpunkt. Likväl sitter vi där på våra arslen och orkar tillslut inte bry oss om någonting, trots att vi är medvetna om situationen. Istället ringer vi en kompis och frågar om den vill följa med och ta en fika.
Samtidigt som vi sitter på ett café, mumsar på en chokladboll och tvistar ironiskt om tillsynes oviktiga saker måste människor i tredje världen kämpa för att säkerställa sina grundläggande mänskliga rättigheter och behov. Är det rättvist?
”Nej, världen är inte rättvis, lär dig det en gång för alla”, tänker du nu. Jo så är det och jag är inte bättre än någon annan.
Astrid Lindgren och den stora samhällsutvecklingen
Jag såg på en gammal VHS här om dagen. Den innehöll filmer baserade på böcker av Astrid Lindgren. Det slog mig hur otroligt bra och påhittig hon var. Egentligen är det ju en av sveriges mest älskade författare och ändå minns jag inte något specifikt tillfälle då jag läst (eller fått uppläst för mig) någon av hennes böcker. Det enda som dyker upp i min skalle när jag tänker på någon av hennes karaktärer är hur de gestaltas i en film. Det är lite sorgligt tycker jag. Att man inte har en egen bild, utan något som någon annan har målat upp för en.
Var fick hon allt ifrån? Någon sa att hon använde sin egen barndom och lade till lite fantasi. Fantasi är något viktigt. Men nu har leksaks- och underhållningsbranschen stulit den ifrån barnen. De behöver inte inbilla sig att en pinne är ett svärd, för det finns ju "riktiga" svärd att köpa i affären.
I går kväll var mina föräldrar på allsång på Ellagården. Den ligger på ett ställe, inte långt här ifrån. Runt samma område som jag har mina rötter sedan sextonhundratalet. Mamma sa att det var konstigt att se att det var en utomhusscen i tant Ellas trädgård som hon besökte när hon var liten. Hon undrade om någon från framtiden hade besökt henne där och berättat att det skulle bli en restaurang, skulle hon då ha trott på det? Eller om de hade sagt till henne att morfars gård skulle förvandlas till en industri?
Jag tycker att det är konstigt. Även om jag inte fanns. Det är konstigt att samhällsutvecklingen går så rasande fort. De hundra år som har gått har burit med sig mycket mer än något annat sekel. Men det är fascinerande också.
Det finns fortfarande skillnader mellan min generation och mina föräldrars. En liten detalj vi kom att tänka på var sättet att hantera ett tangentbord. När mina föräldrar växte upp skrev de på en skrivmaskin, helt utan elektronik. Därför slår de hårdare på tangenterna än vad jag gör. Jag tror att den första datorn kom på åttiotalet. Då hade de redan levt i ett betydande antal år. Jag växte upp med IT-tekniken. Jag tror att de här skillnaderna kommer dö ut. Å andra sidan kommer det nya skillnader. Nya tekniska prylar.
I dag handlar barnböcker om samhället vi lever i nu. De innehåller ofta mycket mer materialism. De handlar om att få ett husdjur, få högre veckopeng, få lördagsgodis.
Kanske kan ingen göra om det Astrid Lindgren gjorde. Eftersom allting är annorlunda nu. Det är synd. För det var ju så bra.
Jag kan inte resa tillbaka i tiden till mina förfäder och deras bondsamhälle. Det är omöjligt att inte hänga med i den nya utvecklingen som jag är en del av, hur stolt jag än är över min historia. Ärligt talat tror jag inte att jag skulle klara av den fysiska påfrestningen de led av. Jag är en mycket modern människa till livsstilen. Det är vi alla, oundvikligt. Kanske är det en myt att det var bättre förr.
