Mardrömmen om dig (en fiktiv berättelse)
Du skriker lungorna av dig. Din hals värker. En timme har du ägnat åt att ropa. Allt det som du har velat säga hela ditt liv men aldrig vågat. Du varvar hat med blomstrande glädje. Ditt skrik berättar det du ville säga den gången då du sjönk genom jorden. Du vet att din hals snart ger vika, men fortsätter ändå. Så småning hör du ett eko av din röst, men den är inte din egen. Fler röster börjar skrika och du håller för öronen. Plötsligt överger oväsendet dig. Allt blir tyst och du börjar springa.
Du springer längs en landsväg. Solen glittrar i grantopparna och fåglarna sjunger. Ingenting kan hindra dina steg, du bara springer. Grusvägar och småsjöar passerar förbi som i en exposé. Du har ingen aning om vart du ska eller varför. I ögonvrån gömmer sig en liten gubbe med lustig hatt. Han kommer fram ibland för att flina åt dig. Efter en timme i gyllene skor och ultrarapid ser du något stort och välbekant.
Du kliver innanför dörren till hemmet. Nu är du innesluten i skyddet. Dina muskler värker. Med ett rosslande andetag, som skulle ge vem som helst gåshud, slår du dig ner på en stol. Du funderar en stund på allt som är gjort och ogjort. Sakta hasar din själ ner på golvet. Din kropp sitter kvar på stolen. Energilöst stirrar du ner på dig själv. Du tränger djupt in i hjärtat. I bottnen av dig själv ser du det som ingen annan ser. Det som möter dig är varken sanning eller lögn, det bara är. Längst in finner du det du var rädd att du skulle finna - ingenting. Vakumet fyller upp allting som finns kvar. Det är tomt.
Du sa "man blir inte författare, man är författare".
Jag tycker att du är författare, nu är det bara för dig att erkänna det :)
