Letting go of tonight
Det ligger ett naket barn i sängen. De isande, skärande skriken genomsyrar inte längre rummet och tiden. Ensamma inför varandra står de, modern och barnet. Ständigt bär den unga kvinnan en slöja framför ögonen som skymmer hennes syn. Det är en sorgemantel.
Trots att hon vill komma nära den hon älskar mest i världen så förblir hon avlägsen. Väntande. Avvaktande. Kampen hon utkämpar är bunden mitt i mellan två världar. Med ena foten i passionens land och den andra i landet av avsky, vacklar hon till. Det finns ingen balans i gränslandet.
Även om solen, jorden, vinden och molnen på himlen ständigt förflyttar sig i världen utanför så förblir allting stilla. I just den stunden. Det är september och lövträden börjar vissna, fåglarna slutar att sjunga och det går mot mörkare tider.
Med full kraft och som en ny bekantskap rusar just det ögonblicket in i henne. Hon blir en främling, inte bara inför barnet utan också inför sig själv.
Kvinnan böjer sig ner och slår barnet på kinden. Tio/tjugo gånger om. Oåterkalleligen. Hon brister i gråt, omfamnar det och smeker dess panna. Varför var du tvungen att gå ifrån mig?
