Att bada i den blåa populärkulturens vatten. Nä. Nu blev det knasigt va.
Hej och hå.
I solen den blå. Jag lever. (Nej solen är väl inte blå?) Om ni så bara visste varför jag är vaken just nu. Om jag så bara visste.
Ibland önskar jag att det fanns anledningar till varför man hamnar där man gör i livet. Allt för ofta finns det inga svar. I alla fall inte hos mig. Det är vid sådana tillfällen jag ältar. Tänker vart jag kunde varit om jag inte hade lagt fälle ben för mig själv. Hur mycket jag kunnat leva, om jag bara hade gjort några saker annorlunda. För ja, i det här fallet går det inte att skylla på någon eller något annat. Jag har ingen svag punkt och ingen hemsk historia. Hur gärna jag än hade velat ha det som stöd att skylla på. Det går inte. Nu sitter jag här som vilken annan bortskämd som helst. Jag har det helt okej. Den där ömma punkten sitter bara i min hjärna och har aldrig ens varit fysisk. Aldrig någonsin. Men om det inte finns anledningar, menar jag då att det som sker är slumpen? Nej inte slumpen. Det bara blir, men ingenting kan bli utan att man själv påverkar. Så det så.
Som tur är finns det i alla fall ingen stress. Även om hjärtat slår i snabba takter. Men äsch. Jag tog ju bara ett bad. Med tända ljus och en tvättmaskin ljudande i örongångarna. Perfekta motparter. Kanske slog det för att pumpa ut alla slaggprodukter ur kroppen. Vad det nu kan vara. Existerar sådana? Jag vet inte. Det är ju bara populärkulturen som säger det. En sådan kultur som tränger sig in, hur lite man än välkomnar den. Sådant som min image säger att jag inte ska bry mig om. Fast oftast brukar jag och min image inte hänga ihop. Vi vill så olika.
Det här var det roligaste ever… eller hur?
Adjö.
Låt mig ångra mig i morgon. Ånger hör till morgondagen. Konstigt vore väl annars. Då är det ändå för sent.
Åter tillbaka till 60-talet och Kim Novak som aldrig badade i Genesarets sjö. Vilket kanske inte var så konstigt eftersom sjön inte hette så.
Sedan ett stilla insomnande.
