Att höra Guds röst.
Hur gör man det? Svaret på det dyker allt som oftast upp i min hjärna i form av en sång: "...en tanke, en dröm, eller nåt från hans ord, under kvällar, nätter och da'r, kan vi höra i från vår far...". Det är det här jag försöker påminna mig själv om hela tiden. Det handlar om att LYSSNA. Men för det mesta gör jag något annat. Jag bara pratar på utan att stanna upp och faktisk lyssna ordentligt.
En annan slags förklaring kan vara att det var så mycket enklare när man var yngre. Då var det egna jaget mindre och kunskapsnivån var inte lika hög. På det sättet var jag en mycket mer öppen människa som faktiskt trodde stenhårt på att ta in det jag hörde. Det fanns inte lika mycket som kunde stå i vägen eftersom jag var så pass ovetande och ny i min gudsrelation. Eftersom jag var ung och nyfiken kanske jag kunde förstå Gud mer eftersom det inte går att förstå sig på Gud med enbart kunskap.
Hur hör man då Guds röst? Jag tror att det är genom handling. Att söka, och det ärligt. Genom att prata med honom även om det känns som att prata med en vägg. Jag har oftast tänkt på det kristna livet som lite ovisst och chansartat, men det är ju helt fel. Eller ja inte helt fel, för då skulle det ju inte kallas en tro, men det går att få en relation om man bara kämpar och vill. Till skillnad från det jag har tänkt tidigare så behövs ett visst mått av disciplin och styrka att leva detta livet. Ska man uppnå något måste man anstränga sig. Ska man ha en relation måste man umgås. Tidigare har jag mest bett på chans och tänkt att "så får vi se vad som händer", istället för att LYSSNA och aldrig någonsin ge upp.
Hur hör man skillnad på sina egna tankar och de som är från Gud? Jag tror att om tankarna är från Gud, då är de mer påtagliga. Man borde ju liksom märka någon sorts skillnad. Sedan tror jag att det finns tankar som kan vara både våra egna och samtidigt från Gud eftersom vi ytterst sett är skapade av Gud. Det ena behöver inte utesluta det andra.
Sedan kan man sätta allt det här i förhållande till prestationsångesten. Det är delvis därför jag har aldrig fått någon kläm på det där. Det blir som ett krav som något man måste göra bara för att göra, istället för att ha ett syfte med det. Då blir det inget bra. En relation handlar om två parter. Det ligger inte på mig själv att prestera något egentligen. Om det är ett krav har man helt fel syfte och får helt enkelt (eller inte enkelt) hitta ett annat syfte med bönen. Nu har jag kommit till den punkten då det är dags att byta anledningar. Just nu är det viktigaste att ha en god vilja och sedan om det sker en förändring eller inte, det spelar ingen roll. Om det inte sker en förändring nu så är jag övertygad om att det kommer göra det på sikt, i form av en sundare relation både till Gud och till mig själv. Låt så ske. Jag är beredd.
Några av er som läser det här kanske tycker att jag är en galning som tror på något som det inte finns bevis för. I sådana fall är jag en stolt sådan. Om jag skulle vara helt ute och cykla har jag i alla fall levt ett liv fyllt med glädje, kärlek och mening. Det är ju inte så tokigt. Jag har liksom ingenting att förlora. Det är något positivt och något som jag för allt i världen inte skulle ge upp. Jag har prövat och sett att det fungerar.
