Ord, sprungna ur tanken ger ro i sinnet

Jag tror att jag har förlorat tron på mänskligheten. I dag kom min pappa hem och sade att han hade köpt något till familjen. Nyfiken som jag är var jag tvungen att se efter vad han menade, trots att jag var mitt uppe i mitt eget högläsande av Of Mice and Men. Till min stora bedrövelse ler han och visar mig en skiva med Larz Kristerz. Eller vad de nu heter. Lite som i en protest klänger jag mig fast vid hans arm och bönar och ber att han inte ska använda den. Protesten var dock utan verkan. I ren skadeglädje fortsätter han med att räkna upp alla låtar. Jag är samtidigt på gränsen till utbrott.

Dansband måste vara den värsta musikstilen som existerar. Det är så klyschigt och inte ens musikaliskt bra. Å andra sidan ärvde inte min pappa farfars talang för musik. Dansband påminner mig om påklistrade leenden och alldeles för "klatschig" dans. Det är emot allting som jag står för. Eller i alla fall vill stå för. Jag söker efter äkthet. Mänskligheten har försatt sig i ett tillstånd då äktheten inte längre spelar någon roll. Ska det vara så?